Även om segelbåtarna är få på Allt för sjön finns det gott om seglare som vill dela med sig av sina äventyr. Bland kryssarklubbarna på plats finns Charlotte Wilkinson som seglade genom Ryssland från Vita havet till Östersjön, På Kryss reporter Kim Nordlund som rundade Södertörn i december och Kerstin och Sven som seglade mycket längre än de trodde de skulle ha råd med.

Kim Nordlund och Oskar Kihlborg seglade och rodde runt Sveriges tredje största ö Södertörn i december. Nu kan du träffa Kim på båtmässan Allt för sjön första lördagen och på tisdag.

På Kryss reporter Kim Nordlund är på plats i Kryssarklubbens monter i A-hallen på tisdag och berättar om sitt och Oskar Kihlborgs nära äventyret i kuling och stiltje runt Södertörn. Senare på dagen berättar Charlotte Wilkinson om sin sväng runt Kolahalvön med sin 28-fots Twister. Från Vita havet gick hon motsatta vägen som Kryssarklubbens eskader förra året genom Dödens kanal och Ladoga till Östersjön.

Under veckan finns flera kretsar och kommittéer på plats i Kryssarklubbens monter. Bland andra Medelhavsseglarna, Qvinna ombord och Sörmlandskretsen som kan berätta om sina fina IF-båtar att hyra i sommar, en timme från Stockholm.

Den andra lördagen är det dags för långseglarseminarium med Lasse Hässler som seglat längre än de flesta, Per Simonsson som känner Portugals Atlantkust som sin egen ficka, Kerstin Ljunglöf och Sven Erixon som seglat länge och långt med låg budget och Jan och Nilla Nogeus som utforskat kanadensiska Stilla havskusten och Alaska.

I lördags arrangerade projektet PX! ett event med världens yngsta världsomseglare, Laura Dekker, och ett par andra långseglare som tog sig jorden runt innan de fyllt 30 år: Josefin och Ivan Flodgren. Marielle Cocozza från Seglarskolan i Göteborg berättade om sin arbetsvardag på sjön (vackra solnedgångar men tröttsamma isbjörnar som stör arbetet) och de två elitseglarna Celina Burlin och Oscar Bengtson berättade om sin passion att kappsegla.

Klicka här för att läsa mer om Kryssarklubbens aktiviteter på Allt för sjön

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Vad är mer inspirerande än att höra från de som själva varit med? På Allt för sjöns sista helg bjuder sex kryssarklubbare med sig av långseglingsberättelser på seminariet Segla långt. Lasse Hässler som seglat längre än de flesta, Per Simonsson som känner Portugals Atlantkust som sin egen ficka, Kerstin Ljunglöf och Sven Erixon som seglat länge och långt med låg budget och Jan och Nilla Nogeus som utforskat kanadensiska Stilla havskusten och Alaska kan du träffa på lördag eftermiddag.

Lasse Hässler har seglat längre än de flesta med sin SY Jennifer. På Allt för sjöns andra lördag är han på plats på Kryssarklubbens långfärdsseminarium.

Det är ont om segelbåtar i mässhallarna men under veckan har det varit desto fler seglare på plats som delat med sig av berättelser och inspiration under veckan. Första helgen gästade världens yngsta världsomseglare mässan inbjuden av Kryssarklubbens ungdomsprojekt PX och hon delade scenen med bland andra Marielle Cocozza från Seglarskolan, Ivan och Josefin som seglade jorden runt innan de fyllt trettio och kappseglarna Celina Burlin och Oscar Bengtson. Föredragen finns på Kryssarklubbens youtubekanal: Laura Dekker på Våga följa vinden!

Varje mässdag finns flera kretsar och kommittéer på plats i Kryssarklubbens monter till vänster i A-hallen. Bland andra Medelhavsseglarna, Qvinna ombord och Sörmlandskretsen som kan berätta om sina fina IF-båtar att hyra i sommar, en timme från Stockholm.

Långseglarseminariet Segla långt har ströplatser kvar och entrébiljett kan köpas på plats i Svenska Kryssarklubbens monter. Läs mer om seminariet på Kryssarklubbens sajt!

Klicka här för att läsa mer om Kryssarklubbens aktiviteter på Allt för sjön

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Szymon Kuczyński har seglat vidare till Azorerna efter att på sexton månader ensam seglat jorden runt med Atlantic Puffin, en drygt 6 meter lång Maxus. Szymon snittade 102 sjömil per dygn och hade en medelfart på drygt 4 knop de tjugoniotusen sjömilen.

Båten och Szymon har seglat längre än så, först hela vägen från Polen via Göteborg och Island med sin flickvän Brożka, innan starten sommaren 2014. Sedan gick vägen över Las Palmas, Martinique, Panama, Marquesas, Australien, Julön, Reunion och tillbaka till Las Palmas.

Szymon Kuczynski på Las Palmas efter soloseglingen jorden runt. BILD: Micke Westin

– Vi har tagit en liten sovmorgon här. Sånt man uppskattar efter långsegling, skrattar Szymon när På Kryss når honom per telefon efter ankomsten till Horta.
– Soloseglingen gick fint. Det var lite tufft när autopiloten gick sönder utanför Sydafrika och jag fick styra för hand några dygn. Men annars flöt det på bättre än jag vågat hoppas på.
Maxus 22:an var modiferad med dubbla roder, extra förstag med mera. Under seglatsen har han läst 255 böcker men också haft hårt väder. Det var en brottsjö utanför Godahoppsudden i julas som förstörde all elektronik. Han fick då handstyra innan han lyckades bygga en variant av självstyrning med några cykeldelar.

Szymon och hans flickvän Dobrochna Nowak, kallad Brożka, seglade tillsammans vidare från Las Palmas och tar en paus i Hortas hamn på Azorerna.
– Samarbetet har gått väldigt bra. Jag trodde att Szymon skulle vara mer påverkad av den långa tiden själv i båten, men vi har delat på utkikspassen ombord och Szymon verkar ha sovit gott när jag haft ansvaret, berättar Brożka som flyger hem från Azorerna medan Szymon seglar vidare och ska vara hemma i Polen lagom till seglarsäsongen startar i juni.

Det finns gott om polska långseglare världen över. Varför är intresset för att segla långt så stort i Polen?
– Hmm, har inte tänkt på det. Men förmodligen … för att vi kan. Vi har en särskild historia med begränsade möjligheter att resa. Nu är det annorlunda och vi förstår att det är en värdefull frihet, säger Brożka.

Er förra båt som ni bland annat seglade över Atlanten med hette Lilla My. Varför det?
– När man registrerar en båt i Polen måste den ha ett unikt namn. Lilla My är vår favoritfigur i Muminböckerna och vi tog reda på vad hon heter på finska. Men Pikku Myy låter konstigt för polsktalande så vi tog reda på vad hon heter på svenska och Lilla My låter bra. Dessutom busade båten med oss och hade Mys karaktär.

Redaktion
redaktion@påkryss.se

Innan de flesta av oss andra hunnit sjösätta seglade familjen Liljeklev från Ellös till Neustadt tur och retur. Det var två leveransseglingar som behövde göras och som familjen ställde upp på att genomföra. Sol, regn, korsande sjöar och korta dagar gjorde den tidiga lilla långfärden lika dramatisk som härlig, enligt den seglande familjen Ellen, Matilda, Anna och Daniel Liljeklev.

Familjen Ellen, Anna, Matilda och Daniel Liljeklev är vana att umgås och samarbeta som besättning. ”Det har blivit några turer mellan Orust och Neustadt. Familjeseglingarna har bland annat gått till Norge och Danmark”, berättar Daniel.

När vi lämnade Ellös på fredagen kände man direkt kylan, det var svårt att hålla värmen för händer, huvud och fötter. Under sprayhood slapp man vinden, men bänkarna kylde underifrån. När det började småregna sjönk temperaturen snabbt. Först fick vi en lugn och fin motorgång söderut inomskärs. Efter Kyrkesund gick vi utomskärs och fick då känna på gammal oregelbunden sjö, något som var genomgående för hela resan.
Vindarna var sydvästliga vilket gjorde det svårt att gå Stora Bält och därför valde vi svenska kusten med ett första stopp i Varberg. För att försöka fånga dygnets ljusa timmar är det väckarklockan som gäller och sedan frukost innan avgång. På dessa turer använder vi nästan bara autopiloten och försöker hålla bra uppsikt samt följer med på plottern med ais. Plötsligt söder om Varberg kom det dimma som överraskade oss – den var som en vägg med inte många meters sikt. Dimman lättade senare under eftermiddagen och målet för andra dagen var Köpenhamn. Det blir mörkt fort och så navigerade oss fram i mörkret. Men något kändes fel, de röda bojarna syntes inte och det var något som tornade upp sig framför oss. Vi hann lägga i backen, och det var en helt ny pir uppbyggd på utsidan av Köpenhamn som inte fanns med på kartan, en mycket obehaglig upplevelse.
Nästa dag var det kulingvarning så vi unnade oss att gå in till Nyhavn för att njuta lita av Köpenhamn.
Senare denna dag angjorde vi Mönsklint och Klintehamn med en vacker solnedgång.

Tidig avgång igen och nu har vi delmålet i sikte – Neustadt. På eftermiddagen blir sjön mer oregelbunden och jobbig och vindarna vänder lite fram och tillbaka. Det börjar med bra segling men slutar med motorgång i motvind med byar upp till 17 meter per sekund.

Ancora marina är en skyddad hamn där Hallberg-Rassy har sitt tyska försäljningskontor. Med hjälp av bog och häckpropeller lägger vi till med aktern mot bryggan. Detta är en rolig leksak som gör tilläggningarna säkrare och tryggare. Vi ligger nu bredvid HR40:an som vi skall segla hem, så överpackningen går enkelt.

HR43 vs HR40
Tre fot kortare båt, kan detta göra skillnad? Faktum är att det känns lite trångt och nu har vi bara en toalett. Jo, lite bortskämd blir man ju. Skillnaden ligger nog i 70 cm kortare vattenlinje, 1,7 ton lättare och
20 färre hästkrafter. Allt detta gör en skillnad när man både seglar och går för motor i motsjö.

Stora Bält
På eftermiddagen tar vi en relativt kort tur till Heiligenhafen där vi äter vår första middag på restaurant under resan. Väderprognosen pekar på ökande vindar på eftermiddagen så vi väljer att gå in vid Marstal för att i skydd av Langeland bege oss till Nyborg. Nästa dag går vi under den mäktiga Stora Bältsbron. Vi saknar ais på denna båt, men vi klarar oss bra genom att ständigt försöka ligga utanför farlederna samt korsa så tvärt som möjligt.

När vi vaknar upp i Grenå är det en vacker och klar morgon. Det är frost på däck så det är med osäkra steg som jag går fram för att ta hand om tampar och fendrar. Däckspersonalen/tjejerna har fått sovmorgon och vaknar först senare.

Det mesta går att sköta från sittbrunnen, elrullfock, elrullmast samt elvinschar. Det gäller dock att alltid att ha koll på vad man gör så man inte trycker på fel knapp. När man rullar ut storen så måste man synka med uthalet. Drar man för mycket låser det sig, drar man för lite rullar den upp sig i masten. Detta är något man lär sig med tiden, men i början kan det kännas nervöst.

Skagen
Sista stoppet blir Skagen och det är första gången under resan som vi får prata med båtgrannar. Det är skönt att veta att det alltid finns plats i hamnen men det kan också bli lite ensamt. På kvällen avnjuter vi en underbar middag på restaurangen som ligger vid hamnen.

Nu är det inte långt kvar till Ellös, så det blir avgång senare efter en tur upp på byn.

Anna steker hamburgare i gammal sjö och dessa avnjuts sedan i sittbrunnen och som alltid blir man mätt och belåten. Det är en skön halvvind med bra fart, så efter att korsat farlederna så blir det en tupplur.
Som alltid händer det något med vinden, den mojnar och vrider. Det blir två timmar motorgång i medsjö innan vi kommer i skydd av Käringön.

När vi fint smyger fram i innerskärgården och snart är framme i Ellös så undrar man varför man utsätter sig för detta. Vi har fått cirka 600 sjömil i kroppen innan de flesta ens har funderat på att ta av presenningen. Men detta har varit en utmaning som vi har klarat av tillsammans.

Frågar Ni mig så är det alltid värt det, men vänta gärna några veckor innan ni frågar resten av familjen.

/Daniel Liljeklev med familj
redaktion@pakryss.se

Första rapporten har kommit från Draken Harald Hårfagre efter starten i tisdags. Det öppna långskeppet har haft fin fart mot Shetland och nu planeras ett stopp i Lerwick för arbete med riggen.
Följ resan i realtid via länk nedanför artikeln.

Det var på tisdagen som det öppna långskeppet Draken Harald Hårfagre kastade loss från Haugesund med sikte mot Island. Ombord finns förstås en samling Kryssarklubbare i besättningen. Kapten Björn Ahlander har varit befälhavare på Seglarskolans fartyg och tar med sig erfarenheter därifrån och från Ostindiefararen Götheborg.

På Drakens sajt (länk nedanför artikeln) kan man följa långskeppets resa i realtid.

Draken är en modern tolkning av vikingatida skepp med bland annat Gokstad-skeppet som förebild. 35 meter långt är det störst i sitt slag och har seglat sedan 2012 med Haugesund som hemmahamn. På tisdagsmorgonen lämnade Draken Haugesund och kunde under tisdagen gå med kurs mot Shetlandsöarna.
– För de längre etapperna på öppet hav avgör förstås vädret hur vi seglar och när vi kommer fram, säger Björn.
– På väg till Island går vi nära både Shetland och Färöarna för att kunna gå in om det behövs, eller om andan faller på för ett kajstuds.
I juni ska Newfoundland  siktas och i september räknar man med att nå New Yorks hamn via inlandsvägen genom de stora sjöarna.
Under överfarten mellan Norge och Newfoundland följer ett fartyg med av säkerhetsskäl och för dokumentation.

På Kryss rapporterar mer om Drakens äventyr här på pakryss.se och i kommande nummer.

Följ Drakens resa i realtid: Expedition Drakens sajt
Drakens facebook-sida: Draken Harald Hårfagre
Väderprognos (Frivind/NOAA): Passage Weather

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

På måndag startar solokappseglingen Transat från Plymouth till New York. Racet kan bli en revansch för bärplan på enskrovsbåt.

I höstas deltog flera enskrovsbåtar med bärplan i racet Transat Jaques Vabre med tvåmansbesättningar över Atlanten. Men något genomslag för den nygamla tekniken blev det inte. Tre av bärplansbåtarna bröt på grund av att utrustningen inte klarade påfrestningarna.
– Vi hade kulingvindar och tre till fyra meter höga vågor. Sjön var inte särskilt stökig och vi hörde aldrig några ljud, berättade Safrans skeppare Morgan Lagravière direkt efter att båten brutit när bärplansområdet på styrbord sida fått läckande sprickor.

På måndag är det dags för nästa riktiga test för bärplan på enskrovsbåtar när tre av de deltagande Imoca 60 är utrustade med stöttande foils. Bärplanen lyfter främre delen av skrovet och minskar motståndet.
Foilen anses som en självklar fördel under rätt omständigheter, men Atlantvädret i maj kan innebära i stort sett vad som helst och minst ett stort lågtryck väntas i veckan.
Båtarna med bärplan är Banque Populaire VIII, St Michel Virbac och Edmond de Rothschild och alla har franska skeppare.

I Transat deltar tjugofem soloseglare varav tre kvinnliga. Tävlingen grundades 1960 av Sir Francis Chichester och Blondie Hasler. Hasler sammanfattade sin vision för racet med ”en man, en båt, ett hav” och även om tekniken ombord har utvecklats enormt är bansträckningen densamma som 1960: start i Plymouth på Englands sydkust och målgång i New York City. Raka spåret blir det 3000 sjömil.

Transats sajt: The Transat

Redaktion
redaktion@pakryss.se

På måndagen startar solokappseglingen Transat från brittiska Plymouth över Atlanten. Bland de tjugofyra deltagarna skiftar båtmodellerna en hel del och på teknikfronten är det bärplanen på enskrovsbåtarna Imoca 60 som väcker störst uppmärksamhet. Frågan är om bärplanen är en fördel i det hårda vårvädret.

Minst ett par större lågtryck väntas snurra över Nordatlanten från väst till öst de närmaste dagarna. Redan när deltagarna lämnat Engelska kanalen kommer startfältet sannolikt delas upp beroende på hur man vill ta sig an vädret. De som väljer att gå norrut kommer på tisdagen sannolikt segla in i stormvindar medan omvägen via en sydligare rutt ger lugnare vindar. Men sen kommer fler lågtryck och allt kan hända.

Tre av de deltagande Imoca 60 är utrustade med stöttande foils. Bärplanen lyfter främre delen av skrovet och minskar motståndet.
Foilen anses som en självklar fördel under rätt omständigheter, men Atlantvädret i maj kan innebära i stort sett vad som helst och hårda vindar och mycket sjö är knappast en fördel för bärplansbåtarna. Båtarna med bärplan är Banque Populaire VIII, St Michel Virbac och Edmond de Rothschild och alla har franska skeppare.

Anna-Maria Renken, Tyskland, deltar med en Class 40-båt.

I Transat deltar tjugofem soloseglare varav tre kvinnliga. Tävlingen grundades 1960 av Sir Francis Chichester och Blondie Hasler. Hasler sammanfattade sin vision för racet med ”en man, en båt, ett hav” och även om tekniken ombord har utvecklats enormt är bansträckningen densamma som 1960: start i Plymouth på Englands sydkust och målgång i New York City. Raka spåret blir det 3000 sjömil.

LÄNK: Följ racet live via Raceviewer
LÄNK: Transats sajt

Redaktion
redaktion@pakryss.se

I dag lämnar syskonen Emmie och Timoty Nilsek tillsammans med Sofia Nilsson hemmhamnen på Hammarö ombord på sin OE32:a. Första etappen på jordenruntresan går till Göteborg.

De unga seglarnas äventyr kan följas på windpowered.se men under första etappen till Göteborg rapporterar besättningen även löpande på Kryssarklubbens ungdomsprojekts instagram-konto PX: instagram.com/px_sxk.

Emmie, Timoty och Sofia hör till de unga som tagit vara på vilka äventyr en fin 70-talsbåt kan erbjuda. En OE32:a har rustats ordentligt inför resan som ska gå den traditionella rutten via Panama västerut.

Äventyret kan följas på den egna sajten men också i kommande nummer av PX! och På Kryss.

/Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Långskeppet Draken anlände på tisdagen till Reykjavik på Island och har inlett sitt första officiella hamnstopp.

Tisdagen den 26 april kastade det öppna långskeppet Draken Harald Hårfagre loss från Haugesund med sikte mot Island. Första dygnet bjöd på nordostliga vindar och Draken gjorde god fart mot Shetland. När en skada på ett stag upptäcktes valde man att gå in till Lerwick. Riggen monterades ned och placerades på kajen för inspektion och reparation.
Efter två dygn var arbetet färdigt och det bar av igen mot nordväst efter en rundning av Shetlands sydspets.
Se video från första etappen på Drakens facebook-sida.

Seglatsen till Färöarna gick i hårt väder med rejäl fart i 6-9 knop. Eftersom ett stort lågtryck var på väg valde man att gå till Färöarnas huvudstad Torshamn. Efter några dygn med segelreparationer och visningar ombord för allmänheten så kastade man loss på kvällen den 5:e maj.
(En lokal sajt berättar om det exotiska besöket och om arbetet med seglet på ett loft i Klajsvik. Texten är på färöiska.)
Friska vindar bar natten till lördag iväg mot nordväst och Island. På söndagen siktades Island och Draken har följt sydkusten till huvudstaden Reykjavik som anlöptes på tisdagen. Island är värd för det första officiella hamnstoppet innan resan fortsätter till Nordamerika.

Flera i besättningen på Draken har rötterna i Kryssarklubben. Kapten Björn Ahlander har varit befälhavare på Seglarskolans fartyg och tar med sig erfarenheter därifrån och från Ostindiefararen Götheborg.

Draken är en modern tolkning av vikingatida skepp med bland annat Gokstad-skeppet som förebild. 35 meter långt är det störst i sitt slag och har seglat sedan 2012 med Haugesund som hemmahamn. Första officiella hamnstoppet sker alltså på Island som nåddes den 10 maj.

I juni ska Newfoundland  siktas och i september räknar man med att nå New Yorks hamn via inlandsvägen genom de stora sjöarna.
– För de längre etapperna på öppet hav avgör vädret hur vi seglar och när vi kommer fram, säger Björn till På Kryss.
Under överfarten mellan Norge och Newfoundland följer ett fartyg med av säkerhetsskäl och för dokumentation.

Draken har tjugofem årpar ombord men med en besättning på bara trettio personer räcker armstyrkan inte långt. Två dieslar kompletterar seglen.

På Kryss rapporterar mer om Drakens äventyr här på pakryss.se och i kommande nummer.

Följ Drakens resa i realtid: Expedition Drakens sajt
Drakens facebook-sida: Draken Harald Hårfagre
Väderprognos (Frivind/NOAA): Passage Weather

Skrovlängden spelar mindre roll i årets 24-timmars som har deltagare på allt från sex till 38 meter anmälda. Än finns tid att anmäla sig till långseglingen som arrangeras i hela landet första helgen i juni.

– Både i Västkustkretsen och Stockholm har vi numera gemensamt mål och middag för de som vill efter seglingen, säger Ulf Palm, ordförande i Kryssarklubbens 24-timmarsnämnd.
– Vi vill helt enkelt skapa en trevlig samling efteråt och det är kul allt fler sluter upp.
I år är målet för Västkustkretsens segling Läsö.
– Det är ändå många som rundar Läsö under seglingarna. Vill man så får man lägga målet i Danmark för att kunna delta i middagen på kvällen. På Läsö har vi prisutdelning och deltagarna får berätta om sin segling och sina vägval under kvällen, säger Ulf.
Seglarskolans Gratitude har deltagit i 24-timmars vid två tillfällen tidigare. I år utmanar ytterligare två seglande fartyg: Atene från Tjörn och skonaren Ingo från Göteborg som med sina 38 meter över allt är största deltagaren.
Det finns chans att segla med ombord på skutorna. Se länkar till respektive fartyg nedanför artikeln.

24-timmars arrangeras från Bottenviken i norr till västkusten och i både Vänern och Mälaren (se artikel om Uppsalakretsens variant 6-timmars i På Kryss nr 4, 2016). De flesta seglingar sker första helgen i juni, men Västkustkretsen har en uppvärmningssegling på 12 timmar lördagen den 28 maj.
Men det är alltså fyra veckor kvar till start på stora 24-timmars och många fler båtar och fartyg kan tillkomma.

Skonaren Ingo är ett av tre seglande fartyg som deltar i årets 24-timmars.

Flera kretsar arrangerar träffar för att lära känna 24-timmarsformatet på lite olika sätt. På onsdag, den 11 maj, arrangerar Västkustkretsen sin skrivbordssegling på Svarta Gaveln i Långedrag. Den 30 maj bjuder Stockholmskretsen in till kafé och torrsegling i Nacka strand.

Pelle Odebrants och Jonas Rudes Monark 606 hör till de minsta båtarna i årets 24-timmars.

Traditionellt har 24-timmarsformatet riktat sig till enbart ruffade båtar eftersom grundarnas mål var att skapa en gemensam segling som inte skulle bli en renodlad kappsegling.
– Numera säger vi att 24-timmars ska seglas med båt och besättning som är lämplig för de farvatten där man tänker segla, säger Ulf.
– Seglar man inomskärs eller ute på öppet hav skiljer sig förhållandena en hel del och vi hoppas även kunna uppgradera själva reglementet för formatet så småningom.
Den minsta båt som På Kryss känner till som anmäld till årets upplaga är en Monark 606 som ska starta med Stockholmskretsens arrangemang, men en Feva-jolle, 3,64 meter, har deltagit i Västkustkretsens arrangemang tidigare.

Uppdaterad information om 24-timmarsseglingarna, som också innefattar långseglatser på flera dygn, finns på sajten 24-timmars.nu.

De deltagande fartygens sidor för anmälan som besättning:
LÄNK: Gratitude [Svenska Kryssarklubbens Seglarskola]

LÄNK: M/S Atene [Föreningen M/S Atene]

LÄNK: Skonaren Ingo [Skonaren Ingos Vänner]

Johan Boström
johan@pakryss.se

De är två kölbåtar med samma skrovform, men skillnaden på sidoborden är avgörande. Armel Le Cléac’hs Imoca 60 är utrustad med svängda bord som fungerar som bärplan medan konkurrenten Vincent Rious Imoca har traditionella sidobord, daggerboards, utan lyftkraft. I maj bevisade Armel att hans båt är snabbare över Atlanten.

Babords bärplan på Jean-Pierre Dicks Imoca 60 hör till de första generationerna av bärplan på Imoca-båtarna.

I kappseglingen The Transat, med start i Plymouth och målgång i New York i slutet av maj, snittade Armel 12.91 knop och vann. Medelhastigheten för Vincent var 12.74 knop. Armels team har kämpat med utvecklingen av bärplanen som nu är inne på andra generationen. Segern visar att den nya foiltekniken fungerar för enskrovsbåtar i havskappsegling.
Flera båtar i Transats startfält hade tekniska motgångar oavsett vilken generation tekniken tillhör. Jérémie Beyou på Imoca 60:n Maître Coq krockade med en val och slog sönder bärplanet på styrbords sida. Men Jérémie kunde ändå segla vidare till New York. Ett stag på Loïck Peyrons ketch Pen Duick II, från 1964, lossnade och tvingade veteranen att bryta och vända mot närmaste land.

Redan på söndag den 27:e maj går startskottet för kappseglingen åt motsatt håll över Atlanten. Racet från New York till Les Sables d’Olonne i Frankrike, Vendée New York, är också det sista testet av bärplan på kölbåtar innan jorden-runt-tävlingen Vendée Globe som startar i november. I Vendée New York startar fjorton båtar varav bland andra Alex Thomsons har bärplan.
Frågan är om teknikutvecklingen tack vare kolfiber och erfarenheter från kappseglingsvärlden kommer att leda till någon nytta för vanliga långfärdsseglare. Vad tror du?

Johan Boström
johan@pakryss.se

Ostindiefararen Göteborg behöver nya ägare för att kunna segla vidare.
– Vi håller henne som ett fullt seglingsbart fartyg till årets slut, men sen har vi inte råd längre, säger ägarstiftelsens ordförande Lars Malmer.

Ostindiefararen Götheborg med alla segel satta på Indiska oceanen, 2007.
BILD: JOHAN BOSTRÖM

Ostindiefararen Götheborg är ett av världens största seglade skepp och har hunnit med en resa till Kina tur och retur och kortare eller längre seglatser varje sommar sedan 2005. Tusentals jungmän från hela världen har tjänstgjort som besättning ombord.
Finansieringen har framförallt skett med bidrag från sponsrande företag, Västra Götalandsregionen och Göteborgs kommun. I år avslutades de offentliga bidragen i och med att Göteborgs kommun tog händerna helt från projektet. Trots att fartyget legat vid kaj sedan förra sommaren har hon hållits klassad för oceanfart med alla certifikat som krävs.
– Det kostar 10-12 miljoner per år bara att hålla henne klassad. Utan intäkter klarar vi inte de utgifterna, säger Lars Malmer, ordförande för Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg​ som äger fartyget.
Nu vill stiftelsen framförallt att fartyget ska segla vidare.
– Det är inte fråga om att sälja till högsta pris. Vi vill att hon ska segla vidare! säger Lars som också gärna ser att hon kommer göteborgarna och Västkusten till del även i framtiden.
– Men vi är också öppna för utländska köpare. I så fall får vi titta på hur seriöst och vettigt ett sånt bud ser ut.

Våren 2014 ställdes en expedition till Kina in i sista minuten på grund av att finansieringen från kinesiska företag uteblev. Men stiftelsen har sedan dess ändå planerat att en expedition skulle bli av för att år 2021 hinna tillbaka till Sverige. De planerna är nu avblåsta.
– Men det finns fortfarande kinesiska intressen att stödja projektet, uppger Lars Malmer.
Stiftelsen uppges också föra samtal med intresserade ägare, men en färdig lösning saknas. Istället går man nu ut med en inbjudan att köpa fartyget.

Åtta personer har i dag en anställning knuten till Götheborg. Enligt Lars Malmer kommer anställningarna att avslutas under året om ingen ny ägare tar över.
Verksamheten med öppet skepp och frivilligt underhållsarbete fortsätter tills vidare under sommaren.

FAKTA:
Ostindiefararen Götheborg är 58,5 meter lång och 11 meter bred och byggd enligt gamla byggmetoder och i material som användes till originalskeppen som byggdes på 1700-talet. Handsmidda spikar, handgjorda block och handslaget tågvirke. Ettusen ekstockar och fem mil fura har blivit plankor, spant och rundhult. Eftersom inga ritningar fanns bevarade från 1738, då originalet byggdes, har bygget ställt stora krav på uppfinningsrikedom, hantverksskicklighet och enträgen forskning. Bara riggen tog 100 000 timmar att konstruera. För att klara dagens krav på säkerhet, är hon samtidigt helt modernt utrustad.
Skeppet Götheborg har återställt och bibehållt kunskap om ostindiefararna, livet ombord, dåtida skeppsbyggnadskonst samt navigation och inte minst segling.
I På Kryss nr 3, 2015, skildras effekterna av Ostindiefararen Götheborg för andra båtprojekt

LÄNK: Götheborg tog sommaren till Oslo (På Kryss)
LÄNK: SOIC (Ägarstiftelsen)

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

varit klassat för oceanfart sedan 2005.

I helgen arrangeras långfärdsseglingen 24-timmars längs kusterna och i Vänern och Mälaren. På Kryss har listan över alla arrangemang och rapporterar från Scampin Vindil på en tvådygnssegling med start på fredagen.

I år kan man följa Stefan Pettersson (vid rodret på bilden) på Instagram under en 48-timmarssegling med start vid Grönö i Stockholms skärgård. Se länk nedan.

Någon säker prognos för helgvädret finns inte ännu, men förutsättningarna för hyfsade vindar verkar goda tack vare temperaturskillnaderna mellan luftmassorna i norr respektive söder.
Västkustkretsen och Vänerkretsen tjuvstartade 24-timmarssäsongen med långseglingar redan förra helgen och många kretsar arrangerar 24-timmars fler helger i juni. Men helgen den 3:e till 5:e juni arrangeras flest seglingar.
Det största deltagande fartyget, såvitt På Kryss känner till, är skonaren Ingo i Göteborg och den minsta deltagaren en Monark 606 i Stockholm. I Västkustkretsens 24-timmars deltar fyra seglande skutor i år.

Information och anmälan till 24-timmars från norr till söder:

Bottenvikskretsen är världens nordligaste 24-timmarsarrangör. Information och anmälan.

Bottenhavskretsen arrangerar 24-timmarsseglingar från Hudiksvall till Umeå. Information och anmälan.

Eggegrundskretsen arrangerar 24-timmarsseglingar i södra Bottenhavet, ner mot Åland. Information och anmälan.

Uppsalakretsen arrangerar sextimmarsseglingar. Det är en lillasyster till 24-timmars. De äger rum både under vår- och höstsäsongen. På Ekoln kallas tävlingarna för Kvartar och på Singöfjärden för Sexor. Information och anmälan.

Stockholmskretsen arrangerar seglingarna i Saltsjön och yttersta punkterna kan ligga i åländska skärgården eller i andra grannländer. Information och anmälan.

Västermälarkretsen utnyttjar även Mälarens östra delar i 24-timmars. Arrangemanget sker i samarbete med Uppsalakretsen. Även 12-timmarsseglingar, dager eller mörker, arrangeras. Information och anmälan.

Sörmlandskretsen arrangerar 24-timmarsseglingar längs Sörmlandskusten. Information och anmälan.

S:t Anna-kretsen arrangerar 24-timmarsseglingar med startpunkter mellan Arkösund i norr och Idö utanför Västervik i söder. Information och anmälan.

Dackekretsen arrangerar 24-timmarsseglingar längs Smålandskusten. Information och anmälan.

Blekingekretsen arrangerar 24-timmarsseglingar i södra Östersjön, med startpunkter från Ystad till Kristianopel. Information och anmälan.

Öresundskretsen arrangerar 24-timmarsseglingar i Öresund, danska vatten och södra Östersjön. Information och anmälan.

Västkustkretsen arrangerar 24-timmarsseglingar med startpunkter från Ven i söder till Halden i norr. Information och anmälan.

Vänerkretsen arrangerar 24-timmars på Europas tredje största sjö. Information och anmälan.

LÄNK: Följ Scampin SWE 5213 Vindil på Instagram från och med fredag

Segelfartyg med möjlighet att delta som besättning (från 600 kronor):

LÄNK: Gratitude och Gratia [Svenska Kryssarklubbens Seglarskola]

LÄNK: M/S Atene [Föreningen M/S Atene]

LÄNK: Skonaren Ingo [Skonaren Ingos Vänner]

Störst och minst i vårens 24-timmars. Skonaren Ingo och Pelle Odebrandts Monark 606.

LÄNK: Presentation av navigationsappar [24-timmars.nu]

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

För snart fyrtio år sen var Lasse Persson 23-årig kadett på Karlbers krigshögskola och lika ny som stolt ägare av Idefix, en Monark 606. Idén att segla hem till Luleå väcktes och en långhelg i maj kastade Lasse loss.
Här är Lasses loggbok från hemresan för längesen.
(Delar av loggen är tidigare publicerad i På Kryss nr 4 och 5, 2016)

Lasse Persson seglade från Åkersberga till Alhamn med sin nya Monark 606, Idefix, försommaren 1977. I loggboken får vi följa med på äventyret med oväntade möten längs vägen, grundstötning i Öregrundsgrepen och en överraskande storm söder om Sundsvall, innan hemkomsten till mammas varma choklad och ostmackor. Bilderna är hämtade från Lasses pärm som kompletterar loggen.

Fredag 27 maj 1977
Karlbergs slott slumrade fortfarande då jag steg upp på morgonen. De flesta kadetterna hade åkt hem över helgen och de som var kvar sov fortfarande djupt efter sena strapatser. Min nyss förvärvade och sjösatta segelbåt låg och väntade i Åkersberga på att få sätta segel och stäva norrut på lång färd upp till Alhamn i Luleå skärgård. Vi hade långledigt för Pingsthögtiden och jag avsåg att starta min första etapp på den 550 sjömil långa seglingen.

”Fredagen den 27 maj 1977. En solig och varm försommardag startade jag seglatsen norrut från Nykvarn.”

Nyheterna hade lovat svaga ostliga vindar och jag var mån om att komma iväg så fort som möjligt. Jan Mörtberg körde mig ut till småbåtshamnen. Vi hjälptes åt att lasta i ankare, tågvirke, kläder, mat med mera. Sjökort för hela sträckan hade jag fått från Sjökrigsskolan. De flesta var över femtio år gamla och kasserade. Flera var märkta med en stor röd fyrkantig stämpel ”KASSERAT. FÅR EJ ANVÄNDAS FÖR NAVIGERING!”, men landkonturerna och grynnorna var ju desamma som idag. Farlederna var förstås utmärkta lite eljest men det skulle nog ordna sig i alla fall.

När allt var lastat och vattenhinken fylld med färskvatten åkte storseglet upp, och äntligen kunde jag stäva ut mot de blå vidderna. Det var en härlig känsla att höra bogskvalpen i fören och känna det mjuka draget i storskotet. Endast storseglet var uppe, men vi lämnade Nykvarns båthamn med god fart och jag såg mig en sista gång efter Janne som stod kvar på kajen.

Jag hade varit så ivrig att komma iväg att prylarna i stort sett bara kastades ombord. Det rådde en mild oordning i sittbrunnen men efter en stunds seglande började jag att röja upp och stuva grejorna på dess rätta platser. Ett aktuellt sjökort plockades fram ur den tjocka sjökortsbunten.

Det var rätt så knivigt att jobba med en hand och samtidigt styra med den andra, och när jag skulle sätta focken försökte jag låsa rodret på en kurs genom att vrida ut stormstickan i rät vinkel och haka den mot en skotråtta på skarndäck. Bäst som jag höll på med focken på fördäck släppte haken och båten lovade upp i vindögat. Efterhand löste jag problemet genom att knyta fast en lina tvärs över sittbrunnen och slå ett enkelt halvslag om rorkulten. Genom att ha linan spänd kunde jag då rätt hyfsat låsa båten på valfri kurs och jag kunde röra mig fritt ombord och använda bägge händerna till annat. Sedan focken kommit upp ökade farten ytterligare lite och efter en stunds ordnande och experimenterande satte jag mig bekvämt till rors och beundrade den sköna utsikten. Kursen var nordostlig och jag kunde sträcka ända upp till Staboudde med en fart av cirka 5 knop.

Solen glittrade på vattnet och värmde gott mot ansiktet. En Finlandsfärja mötte på nära håll. Några passagerare vinkade och jag vinkade glatt tillbaka. Färjan rev upp stora svallvågor men Idefix rörde sig mjukt i de konstgjorda sjöarna. Här var det inga problem att orientera sig på sjökortet. Passagen mellan Ljusterö och fastlandet var ganska trång och man kunde tydligt urskilja vikar och öar.

På eftermiddagen mojnade det och jag rundade Kapellskär i bleke. Kom plötsligt på att jag inte hade ätit något sedan morgonmålet, så jag tog fram smörgåsarna och termosen som jag gjort i ordning tidigare. Födan stärkte mig till både kropp och själ och medan Idefix långsamt gled norrut började jag studera sjökorten. Jag beslutade mig för att gå innanför Tjockö, mellan Björkö och Arholma, ta utsidan av Väddö och gå in i Grisslehamn för natten.

Vindarna växlade i styrka och det gick ganska långsamt. I sundet mellan Arholma och Björkö tog vinden slut och jag paddlade bitvis för att komma framåt. Det började lida mot kväll. En svag krusning syntes utanför sundet och jag tänkte att bara jag kom mig ut dit så skulle jag nog få vind igen. Nyhetens entusiasm hade fortfarande grepp om mig och jag var beredd på att segla hela natten bara det fanns en liten gnutta vind. Nådde till slut ut ur sundet. Havet bredde ut sig om styrbord. Den svaga förliga vinden passade utmärkt för att pröva att sätta spinnakern för första gången, och efter en stunds tvekande kom den till slut lyckligt upp. Solen sänkte sig långsamt och konturerna i land suddades sakta ut. En och annan fyr blinkade tryggt långt borta i horisonten och långt ute till havs skymtade en lastångares lanternor. I övrigt fanns inget annat levande än en ensam fiskmås som tog sig en kvällsutflykt ut mot havet.

Hus vid Kuggöarna i Hälsingland

Vinden friskade sakta i och bogvattnet forsade ljudligare i fören. Idefix blev lite tyngre på rodret. Det drog hårdare i spinnakerskoten som jag höll i handen och det vita skummet gled kvickt förbi låringen för att efter en kort stund slukas upp av kvällen och det svarta vattnet akteröver. Medan mörkret slöt sig tätare omkring satt jag och iakttog det vita skummet som hela tiden bildade föränderliga mönster och som då och då, efter att fören doppat sig i en dyning, bredde ut sig ett par meter i sidan.

Efter en timme vred vinden till bidevind och jag blev tvungen att ta ner spinnakern. För att med säkerhet gå fri från alla grynnor höll jag mig cirka två sjömil utanför kusten som endast syntes som en grå skugga i försommarnatten. På grund av den ojämna vinden, avsaknad av igenkännbara landkonturer och fyrar som misstämde med mitt föråldrade sjökort var det omöjligt att orientera sig. Jag bedömde att jag hade en bra bit kvar till Grisslehamn när vinden helt dog ut. Vattnet blev alldeles lugnt förutom dyningarna som periodiskt hävde sig upp och ner i havet. Seglen slog, slaka och livlösa, och då jag spottade i vattnet låg loskan kvar vid båten och guppade upp och ner i vågorna. Jag såg på klockan. Det var midnatt. Jag kände hur tröttheten och nattkylan kröp sig in i kroppen och jag längtade till en hamn där jag kunde lägga mig och sova ut. Jag beslöt mig för att lägga om kursen och segla mot land. Att det blev så mörkt överraskade mej, men jag var ju van vid det norrbottniska sommarljuset.

Loggboken och fotoalbumet från Lasse Perssons långsegling 1977 speglar förutsättningarna för dåtidens segling, men är också ett tidsdokument över Norrlandskusten.

Idefix hade inte ens styrfart. Förgäves försökte jag fånga upp den minsta lilla vindpust men seglen bara hängde slaka och livlösa. Jag tände en tändsticka och blåste ut. Svavelröken steg rätt upp. Stel och trött tog jag fram paddeln och började paddla. Långsamt, oändligt långsamt växte landkonturerna föröver. Jag spottade flera gånger med jämna mellanrum i vattnet för att kontrollera om Idefix överhuvudtaget rörde sig framåt.

När jag kom närmare land upptäckte jag en öppning i strandlinjen, och efter ytterligare en stund skymtade några ljus inifrån en vik. Det visade sig vara Grisslehamn i alla fall och när jag till slut funnit mig en förtöjningsplats hade klockan slagit halv tre på morgonen. Allt var tyst och stilla i hamnen. Ett par fiskebåtar låg vid kajen och såg stora och lite spöklika ut i den skumma kajbelysningen. Deras spegelbilder avtecknade sig böljande i det nattsvarta vattnet. När jag tog ner storseglet åkte bommen ner på det daggvåta akterdäcket med en duns. Det ekade mellan sjöbodar och båtar, och en fiskmås lyfte yrvaket och flög iväg till andra sidan viken. När jag en sista gång kollat förtöjningarna innan jag kröp ner under kapellet hade morgonen redan börjat gry.

Lördag 28 maj
Jag vaknade av en öronbedövande duns på fördäck. Idefix krängde plötsligt till och gjorde ett kraftigt ryck i förtöjningslinan. Ett par knotiga fingrar krafsade på kapellet. Det var hamnvakten som kom för att ta betalt för hamnhyra. Förbryllad och yrvaken kröp jag ur den varma sovsäcken och letade fram en tia. Gubben vägrade behålla växeln utan gav mig ett kvitto och två kronor tillbaks.

Seglingen från Stockholm till Alhamn i Luleå skärgård gjordes i tre etapper: två långhelger i maj och under ledigheten i juni.

Solen sken från en klarblå himmel men det var kallt och blåsigt. Vinden låg på nord och den trängde igenom Helly Hansen-stället till djupt in i märgen. Vita gäss gick därute och fallen slog oroligt mot masten. Klockan var inte mer än åtta så jag bestämde mig för att krypa ner i den goa värmen igen.

När jag åter klev upp var det liv och rörelse i hamnen. En Ålandsfärja hade lagt till vid kajen och människorna köade i biljettluckan. Marken gungade under fötterna på mig när jag, med nessesären under armen, staplade iväg för att göra min morgontoalett.

Vinden visade inga tecken på att minska i styrka. Klockan 11.30 gick jag ut med enbart storseglet uppe och slörnade med hissande fart ut ur hamnen. När jag kommit ut en bit och skulle hålla upp mot svartklubben blev det jobbiagre. Det blev hår kryss i den nordliga kulingen och sjön gick ganska hög. Bränningarna fräste vita och dånande som åskan.

Efter tre timmar hade jag endast tillryggalagt sex sjömil. En distans jag annars skulle ha gjort på en timme Idex doppade nosen i de kraftiga sjöarna och det stänkte umnigt in i sittbrunnen. Vattnet började skvalpa ovanpå durkarna och allt som låg löst blev dyngsurt. Lyckligtvis var sjökortet över det här avsnittet plastbehandlat så det föll inte i bitar när man tog i det.

Vinden mojnade lite grand på eftermiddagen och det blev dags att sätta focken. Jag låste rodret och kröp fram på fördäck. Jag låg på alla fyra och schaklade focken på fördäcket. Sjön var hög och krabb fortfarande och rätt som jag höll på kom en jätte våg och sköljde över däck. Jag fick mig en kallsup och lite kallvatten innanför kragen med förseglet kom till slut upp.

”När jag vaknade på morgonen var Hornslandet och Bottenviken inhöljd i tät dimma.”

Norr om Singö är det fullt med öar, och farleden går ganska skyddad från Bottenhavets nordliga kulingar. Allteftersom solen sakta sänkte sig mojnade vinden mer och mer. Jag satte mig bekvämt tillrätta på en verktygslåda, stoppade upp flytvästen och kuddar bakom ryggen och betraktade förnöjsamt öar och skär som jag passerade. Jag mötte en och annan segelbåt som kom slörande med fyllda spinnacker och vi hejade glatt på varandra.

Öregrund var mitt mål för dagen och det var bara några sjömil kvar. Vinden mojnade emellantid mer och mer och det dröjde inte länge förrän Idefix låg stilla och skvalpande i bleket. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning missmodig.

Det var två sjömil kvar och jag hade ingen lust att sätta igång och paddla igen. Båttrafiken var ganska livlig. Familjer som varit ute i sina fritidsbåtar under dagen var på väg hem. Jag såg min chans och viftade för fullt åt en passerande motorbåt. De upptäckte mig och la om kursen. Jag förklarade läget och de erbjöd sig att bogsera. Femton minuter senare låg jag tryggt förtöjd vid ett gammalt pråmvrak strax söder om Öregrund hamn.

Jägarköket plockades fram, brännaren fylldes med rödsprit och snart puttrade det höns med ris i kokkärlet. Besticken hade jag glömt hemma så jag fick lov att gå i land och tälja mig en träslev. När jag ätit klart kröp jag direkt till kojs. Trött och mätt somnade jag genast under kapellet.

Söndag 29 maj

”I väntan på att dimman skulle lätta tittade jag mej omkring i omgivningarna. Gjorde bland annat ett besök i den gamla sjömanskyrkan.”

Klockan var sju på morgonen då jag slog upp mina blå. Den kyliga daggvåta morgonluften slog emot ansiktet då jag drog upp blixtlåset i sovsäcken. Luftmadrassen hade bara en aning luft kvar och då jag reste mig på ena armbågen för att sätt på radion kunde jag känna varenda fiber i tågvirke och dylikt som hade hamnat under madrassen. Höjden under däck tillät inte att jag reste mig upp i sittande, utan jag var tvungen att kasa mig akteröver en halvmeter innan jag kunde skruva ut överkroppen innanför sittbrunnssargen. Jag lossade på en hake i kapellet och kisade ut. Solen bröt sig igenom på sina ställen och ute i sundet gick ett och annat vitt gäss.

Jag tände jägarköket och medan tevattnet kokade bredde jag mackor för dagens matsäck. Det smidigaste sättet att utspisa var att ha med sig te i thermos och färdigbredda smörgåsar. Detta gick bra att äta medan man satt till rors. Ett ordentligt lagat mål åt jag på kvällen när jag kommit i hamn, och det bestod främst av Kronans frystorkade VA-käk.

Det var cirka 50 sjömil till Gävle. Väderleken spådde frisk nordvästlig vind, 8-12 meter mer sekund. Kustlinjen går här i nordvästlig riktning upp till Björn där Gävlebukten börjar, och därefter i västlig riktning till Gävle. Detta innebar hård kryss första hälften av sträckan och sedan eventuell möjlighet att sträcka över Gävlebukten på snål bidevind. Jag plockade ihop mina prylar och manövrerade med visst besvär fram båten till lä-ändan av pråmvraket så att jag kunde hissa segel och ha tillräckligt med fritt vatten för att ta mig ut ur den lilla hamnen.

När jag kommit förbi Öregrunds hamn och sundet mellan fastlandet och Gräsö vidgade sig till öppet vatten blev sjön allt högre och högre. Jag såg mig tvungen att plocka ner focken, och fastän jag sedan seglade för bara storseglet krängde Idefix så kraftigt att jag inte orkade segla henne med fyllda segel. I den kraftiga sjön försvann kustlinjen ur sikte då man befann sig i en vågdal. Farten hejdades av de höga vågorna och avdriften blev stor pga den starka krängningen och låga farten. Men vinden var stadig och frammåt skulle jag. Dessutom skymtade jag några öar längre fram under vilka jag räknade med att få lite lä.

Efter några timmar hade Forsmarks höga skorstenar passerats. Väl inne bland öarna mojnade vinden något och livet såg med en gång ljusare ut. Strax före tre på eftermiddagen passerades Ängskärsklubb.

”Tredje dygnet på väg mot Gävle.”

Vattnet norr därom är väldigt risigt med massor av bränningar och grund. Har tidigare alltid gått utanför osäkra vatten men nu ville jag komma i lä under land, och slippa göra så många korta slag. Att gå innanför Bredbådan gick bra så nu tänkte jag gå innanför Gåskänningen också. Vattnet var smult och farten ganska bra. Jag skulle bara segla några hundra meter till för att sedan gå över slag och sträcka förbi den lilla ön. På sjökortet var det här området gråskuggat med ofullständiga djup och jag satt och spanade i vattnet hela tiden. Plötsligt hände det. Ett fruktansvärt brak. Det kändes som om jorden höll på att gå under. Idefix tvärstannade och jag såg hur fören sjönk ner i vattnet. Hon sjunker! Tanken ilade blixsnabbt genom mitt huvud, men i samma stund rätade hon upp sig och jag stirrade på en stor brun sten som tydligt avtecknade sig i det svarta vattnet. Flisor av grön bottenfärg skymtade på stenen.

Med svaga knän och darriga händer halade jag hem på skoten och seglade tillbaka samma väg som jag kommit, rundade Gåskänningen på utsidan och, vis av läxan, höll jag mig långt utanför grunden i fortsättningen. Vinden var ganska precis nordlig och höll sig i styrka. Det fanns nu inte längre några skyddande öar i lovart utan vinden hade hela Bottenviken på sig att röra upp vågorna. I lä var kusten stenig, ogästvänlig och full av bränningar.

Eftermiddagen gick och jag arbetade mig sakta upp mot Björn, en fyr på en liten ö som ligger 2 sjömil utanför kusten, och som sista utposten inannan Gävlebukten breder ut sig. Det enda sjökort jag hade över det här området var ett översiktskort i skala 1:200 000. På det var bara det grövsta inprickat och enstaka grund var inte alltid utmärkta. Mellan fastlandet och Björn fanns det fullt med grynnor och det enda sättet att ta sig igenom var att följa en smal farled utslakad med prickar och ensmärken.

Jag lyckades hitta inseglingspricken och kl 18.45 passerade jag fyren. Efter att ha varit nära att segla på fel sida om ett ensmärke kom jag ut ur den trånga passagen och tog ut kursen mot Eggegrund. Vinden hade vridit till NV och börjat mojna en aning. Gjorde trots det ganska god fart och räknade med fem timmars segling, om vinden höll sig. Jag skulle alltså vara framme vid midnatt.

”Strax efter Näskubben en SO kvällsbris. Spinnakern kom upp för första gången.”

Jag tog på mig en extra tröja, satte mig bekvämt tillrätta och förberedde mig på en dryg nattetapp. Skymningen sänkte sig sakta över havet och fyrarna tändes. Utanför Löfstabukten (en bukt i Gävlebukten) försvann landkonturerna alltmer i havet och till slut syntes inget annat än ljuset från en och annan fyr från land. För första gången hade jag släppt landkontakten i egen båt och jag reflekterade plötsligt över hur nära vattnet jag befann mig. Idefix såg hjälplöst liten ut här ute där fyrarna var de enda fasta punkterna i den skymninsskumma omgivningen. En känsla av ensamhet gjorde sig påmind men den störde mig inte. En mugg thermosljummen te och prickikorvsmörgås värmde gott i kråset och transisterradion skvalade sällskapligt i sittbrunnen.

När jag efter några timmar hade passerat Eggegrund och började närma mig Linnö hade mörkret slutit sug tätt över land och hav. Vinden hade vridit till västlig och ökat till kulingstyrka. Jag hade bärgat focken och kryssade så sakteliga mot Bönan i fem km NO om Gävle. Fastän det var jobbigt och slitsamt kunde jag inte låta bli att fascineras av det raffinerade sceneri jag blev åskådare till.

Vinden ven i vant och segel och vågorna piskades vita i den svarta natten. Stjärnorna tindrade och den fulla månen spred sitt guld glitter över det fräsande vattnet. Fyrar blinkade periodiskt från öar och skär och i land bredde skutskärsverkens tindrande ljus hav ut sig och reflekterades i bukten. Last båtarnas däcksljus och lanternor rörde sig sakta bland alla ljusen från land. Plötsligt hördes en lastångare monotona dunkande akter ifrån. Jag befann mig mitt i inseglingsrännan. Ljudet hördes starkare och starkare och en väldigt mörk skugga med forsande bogvatten styrde kursen rakt mot mig. Jag plockade fram ficklampan och vinkade med den mot ångaren. Denna girade en aning styrbord och passerade mig på några hundra meters avstånd.

När jag tillslut närmade mig land hade morgonen börjat gry. Efter en stunds letande fram och tillbaka efter lämplig förtöjningsplats gled Idefix ljudlöst förbi några fisknät in i Bönan och la till vid en brygga innanför lotsstationen. Allt hade helt plötsligt blivit tyst och stilla och vattnet i den grunda bukten låg alldeles spegelblankt. Målet för första etappen var nått. Glömde att titta på klockan men gissar att den var ca tre när jag trött och belåten kunde krypa ner i sovsäcken och slumra in efter en lång och mödosam dag.

Måndag 30 maj
Klockan var omkring tio på morgonen då jag hasade mig fram ur mitt krypin under däck. Jag hade lagt till vid en privat brygga och ville gå iland och höra med människorna som ägde stället om de hade något emot att jag låg där och om jag skulle kunna få ha Idefix där under två veckor till. När jag kommit upp på bryggan stod där en söt flicka i 20-årsåldern och hejade glatt. Jag förstod att hon var dottern i huset och jag la plötsligt märke till hur jag själv såg ut. Nyvaken, flottigt stripigt hår, orakad, ut-och-invänd Helly-Hansen tröja, vida träningsoverallsbyxor och gymnastikskor utan strumpor.

Vi småpratade en stund och sedan visade hon mig in till hennes föräldrar.

Nej då, de hade ingenting emot att jag förtöjt vid deras brygga. Tvärtom tyckte de att det var roligt att få besök, och efter en stund stod där ett välförsett frukostbord dukat på den glasinhöljda solverandan. Jag hade inte kraft att tacka nej utan åt glupskt av vad som bjöds. Apelsin juice, kokta ägg, fil med flingor och skinksmörgåsar. Det var ett ljuvligt avbrott i min spartanska morgonkost. Norenberg heter familjen och sedan vi satt och pratat om allt möjligt en lång stund bestämde vi att åka buss tillsammans till Gävle varifrån jag sedan tog tåget in till Stockholm.

Torsdag 9 juni
Det var nordiskt kadettmöte i Helsingfors den helgen och jag avsåg att segla vidare norrut istället för att åka till Finland. Mats Alnevik, en kadettkollega från I14, och jag gjorde sällskap på tåget till Gävle. Hans föräldrar hade en sommarstuga i Bönan. Där skulle jag få sova över så att jag kunde sticka iväg tidigt morgonen därpå. Mats mamma gjorde iordning en rejäl matsäck åt mig och hela familjen skjutsade ut mig till stugan, där jag fick bäddat med rena lakan och välfyllt skafferi.

Fredag 10 juni
Klockan 09.45 lossade jag förtöjningarna vid Norenbergs brygga, lotsade mig förbi fiskenätet och satte kurs mot norr. Sundsvall var målet för denna helgs segling. Vinden var förlig och frisk. Bönans lotsstation försvann snabbt ur sikte och Idefix forsade fram med god fart. Klockan 11.30 passerades Iggöskaten, 12.45 Gåshällan och 14.10 Storljungfrun. Jag mätte upp dryga sex knop genom att varje timme markera i sjökortet var jag befann mig och sedan mäta sträckan mellan markeringarna.

Den fina vinden och den goda farten var mycket uppmuntrande. Äntligen slapp jag det eviga kryssandet och kunde lägga god distans bakom mig. Kände mig samtidigt mer och mer nöjd med båten. Idefix, en Monark 606, är inte mer än 6 m lång över allt och ca 5 m i vattenlinjen. Att hålla en marschfart på 6 knop med de måtten tycker jag själv är ganska bra. Vid 20-tiden rundade jag Hornsudde och satte kurs mot Bålsö. Vinden var frisk. När jag kom i höjd med Kuggörarna blev vattnet plötsligt alldeles grönt. Tyckte det såg konstigt ut och funderade en stund på om jag kanske seglade på grunt vatten. Men var jag än såg ut mot havet var vattnet lika grönt.

Jag började känna mig trött och längtade att få komma iland och sova. Kuggörarna såg ut att vara en skyddad hamn så jag bestämde mig för att gå in där. Jag la till vid en privat brygga och när jag gick iland, för att be om tillstånd att få ligga där, blev jag inbjuden på kaffe av en äldre dam. Hennes man skulle snart komma tillbaka från en fisketur. Det kändes skönt att komma inomhus och jag blev alldeles dåsig av värmen. En varm och skön brasa brann i öppna spisen och kaffelukten spred sig behagligt i den lilla stugan. Min värdinna var född i Spanien och hade inte riktigt kunnat vänja sig vid vårt kyliga klimat här uppe.

Hennes man kom tillbaka med några fjuttiga småfiskar. Fiskelyckan hade varit skral. Det var alldeles för kallt i vattnet för att siken skulle nappa. Någon hade mätt upp en temperatur av endast fyra grader, och det var den kalla temperaturen som gjorde att vattnet var så grönt.

Lördag 11 juni
När jag vaknade på morgonen var Hornslandet och Bottenviken inhöljd i tät dimma. Jag kände mig ganska besviken när jag gick upp på en liten höjd för att blicka ut över havet. Jag kunde knappt se inloppet till viken och Bålsö var helt försvunnen i tjockan. Gårdagens etapp på hela 65 sjömil hade gjort mig hoppfull, och om vädret hade stått sig hade jag nått Sundsvall redan denna kväll. Men det var inget jag kunde göra. Att ge sig ut var inte att tänka på. Det var bara att vänta.

”Efter en nattlig kryss över Gävlebukten i västlig kuling nådde jag äntligen Bönhamn i gryningen.”

Under tiden blev jag bjuden på både frukost och lunch. Jag hjälpte till att såga upp en björkstock och sedan tog jag kameran och gick ut för att titta lite på omgivningarna.

Det fanns en gammal träkyrka på halvön som fångade mitt intresse. Där hade det hållits bröllop dagen innan, och två försommargröna björkar stod fortfarande kvar på ömse sidor om ingången. Därinne slog en mättande doft av liljekonvalj emot en och altaret var prytt i sommarens ljusa färger. I taket hängde ett votivskepp och genom de blyinfattade fönstren trängde sig den svaga solen igenom och spred ett mjukt och behagligt ljus. Allt var enkelt men ändå väldigt stämningsfullt och jag kunde inte låta bli att sätta mig ner i en bänk och slappna av en stund.

Vid tolvtiden lättade dimman och jag kunde äntligen ge mig av. Vinden var fin och Idefix gjorde god fart. Utanför Jättholmarna blev vinden däremot lite konstig och jag fick lov att ta ner och sätta spinnackerna ett flertal gånger. Vid ett tillfälle tappade jag ena spinnackerskotet i sjön och jag fick cirkla runt fyra-fem gånger innan jag till slut hittade det och kunde plocka upp det.

Vinden gjorde konstiga kast och kunde helt plötsligt komma från rakt motsatt håll. Jag började få en känsla av att vädrets makter inte var alldeles harmoniska den här dagen. Men Idefix stävade i alla fall så sakteliga framåt. Även om dimman hade lättat var sikten fortfarande ganska begränsad. Landkonturerna syntes ibland bara som en skugga i diset.

Det hade börjat mullra lite dovt in över land och vinden hade börjat blåsa från norr. Luften kändes med en gång rå och vinden ökade i styrka. Jag skymtade Brämön långt föröver men lyckades inte hålla upp mot den utan jag var tvungen att börja kryssa. Strax efter jag passerat Gran blev himmelen framför mig plötsligt alldeles mörk. Svarta åskmoln tornade snabbt upp sig och skarpa knallar dundrande i skyn. Vinden tog slut och jag kände några regndroppar på kinden. Brämön och fastlandet försvann i ett grått töcken. Vinden började göra sig gällande igen och kastade oroligt från olika håll. Regnet började smattra på däck. Jag tog det för säkrast att ta ner focken.

Just som jag tagit rorkulten igen kom första vindstöten. Idefix krängde till med ett ryck och jag lovade upp så att seglet fladdrade vid masten. Jag kände hur spänningens fjärilar började ila i magen och adrenalinet pumpas ut till musklerna. Jag lossade storskotet från skotråttan. Nästa by kom lite mer från styrbord och efterföljdes av ett par till i snabb följd. Regnet formligen öste ner. Bakom mig var himlen konstigt nog alldeles ljus och tydligen hade jag hamnat precis i utkanten av ovädret. Jag beslöt mig därför att vända om och vänta på att ovädret skulle passera. Eftersom det hade kommit så plötsligt kunde det inte bli så långvarigt. Efter en stund ljusnade mycket riktigt molnen något men en ny åskfront närmade sig snabbt precis söder om den första. Jag befann mig mitt i skarven mellan två oväder och seglade ut ur det första och rätt in i det andra. Jag vände snabbt igen och tänkte för mig själv att nu lurar jag allt vädret. Jag klarade mig lindrigt ur det första och nu behövde jag bara vända om igen och segla ur det andra också.

Åskan ökade i styrka. Vindbyarna blev också starkare och kom från olika håll. Vattnet sjöd av det piskande regnet. Den ljusning i molnen jag sett förut försvann och nu var det mörkt omkring mig. Åskan var öronbedövande. Blixtarna slog ner i vattnet som ilskna jättespjut. Idefix krängde kraftigt och seglet smattrade som en kulspruta när jag gick upp i vind. Hon snurrade runt runt på samma ställe som i en ringdans i takt med vindbyarna som attackerade från olika håll. Jag började känna mig en aning utlämnad och undrade om någon möjligtvis hade sett mig från Gran. Storskotet stramade om handen så att blodet stannade. Slagvattnet började skvalpa ovanpå durkarna och jag kände hur kalla regndroppar rann ner i nacken. Focken hade blåst ner från däck och hängde över ena bogen. Storseglet fladdrade hårt i akterliket. Blixtrar och knall kom tätt inpå varandra och det var som att befinna sig under artillerield. Det sprakade i vanten som i en högspänningsledning och jag undvek att vidröra den.

En fruktansvärd vindstöt slet tag i Idefix som pressades mot lä så att vattnet kom upp på skarndäck. Det ven och tjöt i riggen och havet var fräsande vitt. Vinden sög med sig vågtopparna i luften och man kunde tydligt höra hur det ”kokade” i vattnet. Allting ombord rasade åt lä med ett brak och det knakade i mastfoten.

Vinden bara ökade i styrka och Idefix krängdes chanslöst mot lä. Jag orkade inte skota hem storen mera utan samtidigt som jag förhäxat ser vattnet krypa upp över relingen slår bomnocken i vattnet och Idefix snurrar åt lä som runt en hävarm, och krängs obevekligt ner i vattnet. Ett liknande minne från det tid jag seglade OK-jolle dyker blixtsnabbt upp i huvudet. Den gången slutade det med kapsejsning. Nu ser jag hur Idefix som i ultrarapid vräks ner på samma sätt. Vattnet forsar in i sittbrunn.

Ner med seglet! Ner med seglet!

Som i trans finner jag mig själv störta mot masten, lossa fallet, som var fästat med nyckstek runt knapen, och jag kommer till full sans igen då jag med lättnad konstaterar att storseglet ligger som ett virrvarr i vattnet. Jag känner hur Idefix med ena bogen mot lovart tryggt guppar upp och ned på de fräsande vågorna. Jag halar in bommen och sätter mig ner på durken och tar rorkulten. Med vinande vant länsar Idefix med god fart för bara riggen ut mot havet. Jag känner att jag darrar i hela kroppen. Efter tjugo minuter hade vinden lättat tillräckligt för att jag skulle våga sätta storen igen, och jag satte kurs mot land.

Efter två timmars krångligt kryssande gled jag in i Galtströms skyddande hamn. Därinne låg en IF:are förtöjd och när jag skulle angöra kajen kom en reslig ung man för att hjälpa till. Det var skönt att få se och prata med någon människa, och ännu gladare blev jag när han bjöd mig ombord på en kopp te och en smörgås. Trött och lite skakad klev jag ner i den varma ruffen. Han verkade bekant och när vi började prata om våra öden visade det sig att han var kapten på Ing3 i Boden. Han var kommenderad till Stockholm några år och var just i färd med att segla ner båten sin. Han hade blivit överraskad av ovädret och gått in i Galtström men skulle så snart det lättat tillräckligt fortsätta igen tillsammans med sin fru.

Vi hade förresten träffats några månader tidigare på fjällhotellet i Hemavan. Världen är ibland ganska liten.

Söndag 12 juni
Det låg en kustbevakningsbåt strax bakom mig när jag vaknade på morgonen. Den hade varit ute och letat folk i sjönöd under natten och befälhavaren frågade om mitt namn, destination osv, ifall någon skulle ringa och anmäla mig saknad. Jag fick höra att ovädret orsakat stor skada i Sundsvallstrakten. Garagetak hade flugit av, träd blåst omkull och en husvagn hade vält.

Jag ämnade nu lämna båten här i två veckor för att komma tillbaka efter midsommar och segla resten av sträckan. Jag fick tillåtelse av hamnmästarn att förtöja längst in vid kajen och dessutom förvara segel, flytväst och en del värdefulla och skrymmande prylar hos honom. Det kändes väldigt lugnande att ha båten säkert förtöjd och skönt att slippa kånka på segelsäckar och dylikt på buss och tåg. Jag är honom ett stort tack skyldig.

Två veckor senare
Jan Weinmar och jag kom med tåget till Sundsvall på morgonen och tog bussen ut till Galtström. Janne skulle följa med på resten av resan. Han hade aldrig seglat förut men var ändå full av entusiasm. Klockan 11.45 hade vi fått iordning alla grejorna och stävade ut mot Brämön. Det var en härlig sommardag med sjöbris och Janne blev snabbt tjusad av seglingens fröjder. Sundsvallsbukten passerades med god fart. Vi turades om vid rodret och fördrev den övriga tiden med att studera sjökorten och att äta. Janne var hela tiden fixerad av hur fort det gick och vi gjorde ideliga bedömningar och mätningar.

Vid 17-tiden hade vi passerat Åvikebukten och vinden började ta slut. Vi låg och guppade i stiljte någon timme innan vinden kom åter och förde oss framåt mot Höga kusten. Högbonden dök upp ur horisonten, men det var fortfarande långt dit. Vinden ökade efter hand och kom nu från land.

”Janne mönstrade av i Sikeå för att lifta hem till Boden. Själv kröp jag till kojs under kapellet för att vara utvilad inför nästa dags segling.”

I höjd med Långskär blev vinden hård och byig. Sjön blev väldigt krabb och Idefix kämpade hårt för att hålla farten i de tvära sjöarna. Ibland fick vi så kallade ubåtar. Stäven plöjde rätt in i en våg, som ett spjut och vågtoppen sköljde upp över däck och in i sittbrunnen. Vi fann det säkrast att ta ner focken. Janne stod vid rodret och jag ålade mig fram på fördäck med fallet mellan tänderna, hållande mig fast med båda händerna. Focken kom ner och bäst som jag låg där och schacklade av kom en ”ubåt” igen och sköljde in över däck.

Det smakade salt och det kylde som is när det rann ner för ryggraden. Janne var inte speciellt road utan överlät lättad rorkulten åt mig. Vi hade inte satt upp något etappmål för dagen, men nu kände vi att det var dags att se sig om efter natthamn. Bönhamn låg närmast till och verkade också ligga skyddat från alla vindar. När vi väl kommit in och förtöjt lagade vi mat och Janne letade upp en lämplig tältplats. Han kunde på inga villkor tänka sig att ligga ombord utan tältade hellre på fasta land. Dagens övning var över och vi hade lagt 55 sjömil bakom oss. Steg upp lite sent. Passade på att tvätta oss under rinnande vatten och handla lite godsaker i handelsboden innan vi gav oss iväg. När vi passerade Ulvöarna låg Janne och sov på durken och transistorradion skvalade på högsta volym.

Vid middagstid rundade vi Skagsudde i grått och mulet väder. Vi gick långt utanför land. Jag minns ännu tydligt en gång för cirka tio år sedan då vi en mörk höstnatt fick roderhaveri inne bland bränningar och skär när vi skulle runda udden i den inre leden. Det var med stor tur och en smula skicklighet vi då slapp undan i sista stund från att krossas mot klipporna. Vinden verkade hålla i sig hela kvällen och vi stäckte över Degerfjärden. Det blåste friskt och sjön var ganska gropig. Här var kusten väldigt låg och syntes knappt alls över horisonten. Skymningen och det gråa vädret försämrade sikten ytterligare så vi gick på kompass. Janne tyckte att vi skulle följa land medan jag själv ville vinna så mycket höjd som möjligt för att kunna hålla upp mot Storbådan. Så småningom växte landkonturerna framför oss och det blev lättare att orientera sig. Utanför Storbådan hamnade vi en stund i stiltje och regnet började droppa. Vi bestämde oss för att gå in i Järnäs över natten.

”Janne vid rodret.”

Järnäs har en liten men välskyddad hamn med nybyggd hamnpir. Där inne låg redan ett par båtar, bland andra en Vega som vi kände igen från Bönhamn. De kände igen oss också och sedan vi förtöjt och tagit av oss blötkläderna blev vi bjudna ombord på en liten whiskypinne. Aldrig har väl en whisky smakat så gott! Vi satt där i en varm torr och ombonad ruff och småpratade och såg Björn Borg på teve. Vi behövde inte ligga vare sig i båten eller i tält denna natt. När en av sommarstugeägarna fick syn på vår ”bräckliga” farkost erbjöd han oss att sova över i hans gäststuga. Vi sade tacksamt ja och sedan vi burit upp sovsäck och lite mat slumrade vi trötta och belåtna in efter en 50 sjömil lång dagsetapp.

Björn Borg på teven och en whiskey i en Vega.

Kl 11.00 lämnade vi Järnäs. Vegan hade seglat tidigare på morgonen och var utom sikte. Vi planerade att nå  Holmön denna dag. Därefter skulle vi, om vinden höll i sig, bara ha två dagsetapper kvar till Alhamn. Hoppets gnista var tänd. Vi gjorde god fart.Utanför Umeå stämde inte sjökortet överens med prickar och fyrar. En av prickarna, Väktaren, hade blivit en fyr och det var mycket förbryllande innan vi kom på hur det låg till. Detta var enda gången de inaktuella sjökorten ställde till med problem. Efter diskussion rundade vi Väktaren på utsidan och satt kurs mot Holmön.

Kl 18.25 var vi tvärs Täftelandet och svarta olycksbådande moln tornade upp sig i öster. Vinden var frisk och ostlig. Väl inne under Holmölandet kunde vi falla av och fick en härlig slör. Höga dyningar rullade i nordlig riktning och vi upplevde en hisnande känsla då Idefix med skummet rykande högt upp i luften planade på dyningarna.

Kl 20.30 gled vi in i Byviken och la till vid nordkajen. Bredvid oss låg en finsk havskryssare som kommit in just före oss. Janne försvann i land för att leta en tältplats och jag började göra i ordning lite mat. De svarta molnen hade försvunnit och när solen sakta närmade sig horisonten färgades himlen vackert röd. Jag kunde inte låta bli att ta kameran och ge mig ut på ena udden för att ta några bilder. När jag gick tillbaka såg jag Janne med gaffeln i ena handen fäkta och föra en förtvivlad kamp mot miljontals ilskna myggor. Själv hade jag fått maten fastbränd i kokkärlet. 45 sjömil hade vi gjort idag. Om vädrets makter står oss bi kommer vi till Bjuröklubb imorgon.

Jag vaknade av att båten låg och slog. Ankaret i aktern hade draggat under natten och Idefix låg nu med långsidan mot kajen och slog mot några stenar. Himlen var blygrå, dimman låg tjock över Kvarken och regnet duggade retsamt i ansiktet. Jag fick hjälp av finländaren som låg bredvid. Vi lyckades till slut få ut Idefix från bryggan och ankaret att greppa fast i dyn. Att ge sig iväg i det här vädret var inte att tänka på. Janne och jag tog oss i stället en promenad till Handelsboden och inhandlade diverse godsaker. Jag köpte bland annat ett par röda gummihandskar som jag tyckte verkade praktiska att ha i kyligt regnväder.

Sen blev jag bjuden ombord på den finska havskryssaren och vi satt där och pratade om ditt och datt till en kopp te och härligt hembakat finskt kaffebröd. Det var ett ungt par som köpt båten för några år sedan i halv-fabrikat och själva snickrat under lediga stunder. Den var ännu inte färdig men de passade på att segla under den korta säsong som erbjöds. De var väldigt trevliga och vi blev riktigt goda vänner. Vädret och sikten skiftade lite grand under eftermiddagen och vid 16-tiden såg det ganska hyfsat ut. Vi ville framåt så fort som möjligt så vi beslutade oss för att hissa segel.

Sikten var ganska god när vi for iväg men vi tog ut kompasskursen till Ratan i alla fall, för säkerhets skull.

Efter en halvtimma var vi insvepta i tät dimma. Vinden friskade i och vi blev tvungna att ta ner focken. Regnet piskade och ibland kom det riktiga skyfallskurar över oss. Jag tog på mig mina nya gummihandskar, och de var riktigt sköna att ha ända tills vattnet rann ner innanför handleden.

Ingenstans syntes land men ibland hördes bränningars dån om babord. Vi höll ut lite extra för att med säkerhet gå fri grunden utanför Käringskär. Janne, som annars är ganska frispråkig, satt tyst långa stunder. Till slut skymtade vi land ur dimman och Ratans säregna båk kändes igen. Vi tänkte först fortsätta norrut men sikten var så dålig och vinden gick oss stick i stäv så vi beslutade oss för att gå in för att vänta på bättre väder. Där la vi till vid den gamla träkajen och gjorde i ordning lite mat. Janne som tagit upp sina grejor på land stekte fläsk och jag själv kokade vakuumtorkat.

”Ner med seglet! Ner med seglet! Som i trans finner jag mig själv störta mot masten och lossa fallet som var fästat med nyckstek.” Soloseglasten till Luleå med nya 606:an bjöd på en hel del dramatik.

Den nordliga vinden ökade i styrka och vågorna gick höga och vita därute. Janne hade problem att resa tältet i blåsten men hittade till slut ett cykelställ med plåttak som hade vält och använde det som vindskydd. Det kändes skönt att vara i hamn, och sedan vi gjort i ordning prylarna gick vi upp i byn för att ringa till våra anhöriga och tala om var vi befann oss. När vi kom tillbaka hade en L 28:a lagt till vid kajen. Det var en läkare med fru och vänner från Luleå som var på väg söderut.

Det var kul att få lite sällskap och det lättade upp stämningen på oss bägge två. Nästa dag tittade solen fram men den nordliga kultjen höll fortfarande i sig. Det gick vita gäss till och med inne i sundet och jag hade på natten varit tvungen att gå ut i regnet och hitta mig ett bildäck som fendert för att erhålla något sånär nattro.

Janne hade vaknat i en plaskvåt sovsäck och de flesta av hans grejor hade blivit dyngsura. Han började tala om att ta bussen till stora landsvägen och sedan lifta hem till Boden. Detta föranledde en häftig diskussion men det hela löstes genom en titt på turlistan. Busslinjen hit ut var inte alltför välfrekventerad. Tiden fördrev vi med att torka kläder, gå och handla och prata med människorna på L 28:an. På eftermiddagen hyrde vi en roddbåt och rodde allesammans ut till Rataskär för att titta på fornminnen och andra historiska lämningar.

Där fanns en snittslad gångstig med skyltar som berättade om öns historia och de lämningar som fortfarande fanns kvar. Sedan vi återvänt från vår lilla sightseeing började våra grannar att förbereda avfärd. Janne och jag blev lämnande åt oss själva och det kändes ganska ensamt när L 28:ans hårt revande segel försvann i horisonten. Vi hade inte mycket att göra. Gick i alla fall genom byn och träffade en major från I20 som hade sin stuga här. Vi fick oss en liten pratstund och en timme förflöt. På kvällen mojnade vinden betydligt och vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi satte etapp målet till Sikeå (ca 10 sjömil) och där skulle Janne sedan hoppa av för att lifta hem till Boden.

Kl 20.30  gav vi oss iväg. Det var fortfarande disigt. Vinden var nordostlig och cirka 4 m/s. Det var en lugn segling. Vi kom fram vid 23 tiden 0ch la till vid stora kajen. Vattnet var alldeles chokladbrunt och det luktade starkt av timmer släp och timmer högar. En bogserbåt låg förtöjd vid kajen och vid småbåtsbryggan låg mängder av segelbåtar som kommit från när och fjärran för att delta i en regatta nästkommande dag. Allt var tyst och stilla. Bland båtarna märktes Vegan som vi gjort bekantskap med tidigare. Janne hade tur och fick skjuts direkt av en familj. Han packade raskt ihop sina prylar och lastade in i bilen. Han blev erbjuden att sova över i familjens gäststuga med han insisterade på att bli avsläppt vid E4:an för att kunna lifta hem. Så var man då åter ensam ombord. Klockan var lite över midnatt när jag en sista gång kontrollerade förtöjningarna innan jag gick och la mig under kapellet.

Nästa morgon lånade jag gästhamnens cykel och cyklade till handelsboden för att bunkra. Betalade hamnavgiften, skrev i gästboken och gjorde mig sedan iordning för avfärd. Bjuröklubb var målet för dagens etapp. Det var ganska disigt och vinden svag. Fick bogsering ut ur viken och satte sedan kurs norrut. Seglingen förlöpte utan intermezzon. På eftermiddagen utanför Avanäset dog vinden ut. Jag bestämde mig för att gå iland på lämplig plats och styrde in mellan Lökskär och fastlandet. Vattnet omkring mig var alldeles spegelblankt och jag plockade fram paddeln.

Jag kom till slut fram till Munvik, en perfekt vindskyddad liten vik alldeles nedanför ett kyrkläger. När jag förtöjt ordentligt klev jag iland för at titta lite på omgivningarna och leta efter en telefon. Tog vägen längs stranden och såg där en segelbåt ligga för ankar. Döm om min förvåning när jag i ruffluckan upptäckte Tryggve Rubins välkända nuna. Tryggve hade en Albin Viggen och var ute med sina små knattar och semesterseglade. Han hade inga direkta planer utan tog dagen som den kom och seglade så långt det passade honom och ungarna. Jag blev bjuden ombord på en öl och vi satt och pratade en stund medan ungarna busade.

Kvällen led mot sitt slut och jag hade ordnat sängplats inomhus i kyrklägret. Jag tog mitt pick och pack och kröp ner i en skön säng där jag somnade direkt. Sedan jag ätit frukost, brett några lunchmackor och tvättat mitt stripiga, kliande hår, hjälpte Tryggve mig ut ur den trånga viken. Klockan var strax efter 10.00, vinden nordostlig ca 5 m/s. Kände mig en aning trött på det här transportseglandet och längtade mest av allt till den stund jag kunde fälla ankaret hemman i Alhamnsviken.

Den nordostliga vinden fördröjde min framfart och nötte på krafterna. När jag rundade Blackkallen svor jag mig själv att ”nu lämnar jag inte båten förrän jag är hemma.” Vid ett-tiden frisknade vinden i betydligt och focken plockades ner. När jag skulle runda Bjurös sydöstra udde blåste det ca 14 m/s. Sjön var grov och Idefix krängde hårt med halvfullt storsegel och stampade i vågorna.

Jag burkade så mycket som möjligt för att kunna fylla seglet så pass att Idefix kunde göra något så när fart genom vågorna. Men det gick endast sakta framåt. Vinden visade inga tecken på att avta utan ökade istället i styrka. Jag var trött och grinig och skrek högt ut min besvikelse över vädrets makter. En liten havskryssare kom slörande från norr med hårt revade segel. Den passerade mig på 50 meters avstånd och jag såg hur besättningen stod i sittbrunn med oljeställ, flytvästar, livlina och iakttog mig med undrande blickar.

Efter ytterligare en halvtimme avtog äntligen vinden något och klockan 15.30 passerade jag Bjuröklubbs fyr med både storen och focken satta. Väl inne i Skelleftebukten hade vinden mojnat betydligt. Solen hade börjat sänka sig på himlavalvet och jag satt bekvämt nere i båten och njöt av eftermiddagssolen. Jag hade Rönnskärsverkens skorstenar som landmärke och rätt föröver skymtade en segelbåt som höll precis min kontrakurs.

Jag struntade i att gå över slag utan fick tvärtom en ingivelse att försöka gå så nära den mötande båten som möjligt. Vi närmande oss snabbt varandra och när vi möttes på tre meters avstånd såg jag plötsligt att det var mina finländska vänner från Holmön. Vi hann precis känna igen varandra så försvann båten snabbt akteröver och de två på däck blev allt mindre och mindre. De ropade om jag var ensam men mitt svar nådde dem aldrig. De hade redan hunnit för långt bort. Länge tittade jag efter dem tills deras konturer till slut smälte samman med himmel och hav. Jag kryssade mig fram bland stora lastfartyg som låg för ankar. Flera bogserbåtar löpte in i Skelleftehamn med sina timmersläp, och man fick noga passa sig för lösa timmerstockar som lömskt låg och guppade i vattnet.

Klockan 21.00 passerades Kågenäset. Jag tog ut kompasskursen till Pite-Rönnskär och förberedde mig på en dryg nattetapp. Vinden var ONO och ca 3 m/s. Det gick nätt och jämt att hålla upp till kursen. Den norrländska sommarnatten led. Det blev inte mörkt, bara lite skumt. Idefix och jag gled sakta norrut på det lugna havet. Den nordliga friska nattkylan trängde sig igenom mina kläder. Jag pälsade på mej, långkalsonger, Helly Hansen-ställ, ylletröjor, täckjacka, varma sockar, ylleluva och tumhandskar och drog sedan sovsäcken över mig.

Där satt jag bekvämt inkapslad och mådde riktigt gott, iakttagande den röda nattsolen som doppade sig i havet en riktigt kort stund innan den återigen sakta reste sig. Landet syntes som en grå strimma om babord. Några fyrar blinkade blekt i den ljusa natten och från någonstans hördes en ljudbojs dystra råmande. Klockan två på natten passerades Rönnskärs fyr. Vinden hade nu friskat i och vridit till rakt nordlig. Klockan sex på morgonen passerades den trånga passagen söder Bondön. Jag hade nu lite drygt 15 sjömil kvar. Tröttheten började göra sig gällande och jag hade svårt att hålla ögonen öppna.

Söder Baggholmen blev luften plötsligt alldeles ljum, men vinden blev istället väldigt byig. Hårda vindstötar kom från olika håll och det knakade i mastfoten. Jag försökte burka och parera byarna men orkade inte. Ögonlocken var tunga som bly och jag slumrade till för jämnan. Rycktes ibland ur min slummer utav fladdrande segel eller av att båten krängde till i en vindby. Någon koncentration på seglingen fanns inte längre. Det förföll mig likgiltigt om båten krängde mer så att vattnet kröp upp på skarndäck eller om seglen fladdrade. Dessutom blev det varmt och svettigt i den disiga morgonsolen under alla lager av kläder som åkt på kvällen innan. Hur än farleden ändrade riktning så vred vinden emot.

När jag passerade Nörd-Mörön hade jag hållit på i tjugofyra timmar. Manöns långgrunda sandbank skymtade föröver i solgasset. Jag kisade efter styrbordspricken utan att hitta den, men jag segade mig så sakteliga med all kortare steg mot den punkt där den borde ligga. Efter den pricken var det bara ett par korta slag kvar till målet. Att den fanns där den skulle var konstaterades när jag kom närmare. Motstod frestelsen att gella innanför denna prick som leder fartleden runt en drygt 100 meter lång sandtunga som sticker ut från Möröns västra udde och där vattnet inte är mer än knädjupt. Efter stusvändningen gick det till att börja med att sträcka upp mot kunoöns östra udde, men vinden vred emot och när Möröns nordvästra strandkust närmade sig blev det dess att slå isen.

Så slutligen – äntligen – kom jag in i lä om Nördskataudden, Alhamns norra udde. Vinden stillnade och vattnet blev smult. Det krusades av små vindbyar som kastade i olika riktningar i lä under den granbeklädda stranden. Klockan var strax före elva på förmiddagen när jag gick upp i vind, lät storseglet gå och droppade ankaret.

Mamma satt i solstolen med en kopp kaffe i knät, och blev alldeles till sig när hon hörde mina rop och förstod att det var jag som anlänt. En kort stund därefter kom hon roende för att hämta mig iland. Efter en kopp varm choklad och några ostmackor gick jag till sovstugan och la mig på en madrass. Slocknade direkt, och vaknade först sent på förmiddagen följande dag. Idefix låg då tryggt förankrad i den stilla Alhamnsviken.

Lasse Persson är Kryssarklubbare sedan länge och seglar i dag Contrast 36:an S/Y Amfitrite. Hemmahamn är Svinninge marina i Åkersberga norr om Stockholm.

Bild: Kerstin Andersson

I år arrangeras ett 30-tal eskadrar i regi av Kryssarklubbens alla kretsar. Alltifrån långa turer längs den svenska kusten till höstsegling i Kroatien finns planerat. Men de allra flesta äger rum nu under sommaren – perfekt för semestern. Oavsett om hela familjen ska med eller om du seglar själv finns det något för alla.

Planerade eskadrar under sommaren 2016:

Försommareskader till Käringön med Solisterna
Start 3 juni
Västkustkretsen

Våreskader
Start 3 juni
Dacke- och Blekingekretsen

Tjejeskader till Läsö med Qvinna Ombord
Start 9 juni
Västkustkretsen

Eggegrundseskader
Start 27 juni
Eggegrundskretsen

Till Åland och Åbolands skärgård
Start 27 juni
Sörmlandskretsen

Barn- och ungdomseskader i Bohuslän och yttre Oslofjorden
Start 27 juni
Västkustkretsen

Helgoland
Juli
Dacke-, Blekinge- och Öresundskretsen

Eskader Blå till Finland och Baltikum
Start 2 juli
Stockholmskretsen

”Bland Kummel och Fläck XXIV”
Start 3 juli
Stockholmskretsen

Eskader Södra Kattegatt
Start 4 juli och 17 juli
Västkustkretsen

”Ö-rockseskadern” från Gåsören
Start 7 juli
Bottenvikskretsen

Ungdomseskader
Start 8 juli
Stockholmskretsen

Vänereskader
Start 8 juli
Västkustkretsen

”Mellan sandstrand till glasskiosk”
Start 10 juli
Stockholmskretsen

”Skrikande geten”
Start 10 juli
Stockholmskretsen

Rügeneskader
Start 10 juli
Västkustkretsen

Eskader i Oslofjorden
Start 13 juli
Västkustkretsen

Segel- och motorbåtseskader till Helgoland
Start 16 juli
Västkustkretsen

Barn- och barnbarnseskader till Limfjorden
Start 17 juli
Västkustkretsen

Polen-eskader
Start 17 juli
Öresundskretsen

Pirateskader med barn
Start 20 juli
Stockholmskretsen

Blueseskader till Hyppeln, musikkväll och naturhamnar med Solisterna
Start 27 juli
Västkustkretsen

Till Gotska Sandön
Start 5 augusti eller 12 augusti
Sörmlandskretsen

Sensommareskader till Vinga och naturhamnar med Solisterna
Start 26 augusti
Västkustkretsen

Höstsegling i Kroatien
Två veckor i september
Dacke- och Blekingekretsen

Kroatien-eskader
Start 17 september och 27 september
Västkustkretsen

Kontakta din krets för anmälan och mer information.

Kim Nordlund
kim@pakryss.se

Stefan Pettersson med besättning seglar 24-timmars under två dygn från fredag till söndag. Följ långseglingen via Instagram i mobilen eller på webben här!

Med Scampin Vindil deltar skepparen Stefan Pettersson med gastarna Hanna, Kerstin, Sofia, Roger och Jessica i långseglingen 24-timmars. Seglingen går ut på att under en bestämd tid segla så långt och till en punkt så avlägsen som båten och besättningen medger. Vindil ska segla i 48 timmar, men hur långt man kommer och om man klarar att vara vid målet i tid återstår att se.

Förra året seglade Stefan Petterssons besättning över 170 sjömil på 24 timmar och hann upp till Singö. Blir det Åland i år?

Syftet med 24-timmars, som arrangerats sedan mitten av 1940-talet, är att besättningen ska få erfarenhet av segling dygnet runt och optimera utnyttjandet av båten och besättningen på ett säkert sätt.

För Vindil går starten från Grönö i Stockholms skärgård på fredagskvällen och besättningen kommer att rapportera med bilder och korta texter på På Kryss Instagramkonto.

Kryssarklubbens Västkustkrets och Vänerkrets tjuvstartade 24-timmarssäsongen med långseglingar redan förra helgen och många kretsar arrangerar 24-timmars även senare i juni. Men helgen den 3:e till 5:e juni arrangeras flest seglingar från Bottenhavet till norska gränsen och på Vänern och Mälaren.
Det största deltagande fartyget, såvitt På Kryss känner till, är skonaren Ingo i Göteborg och den minsta deltagaren en Monark 606 i Stockholm. I Västkustkretsens 24-timmars deltar fyra seglande skutor i år.

LÄNK: instagram.com/PaKryss

LÄNK: 24-timmars sajt

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Det öppna långskeppet Draken Harald Hårfagre har nått Kanada och är nu på väg mot Quebec. På Kryss har intervjuat Karolina Malmek från Kryssarklubbens Seglarskola som har seglat med från Norge:

”Just nu känner jag mig starkare än för en månad sen, småtrött men varm och seglingssugen. Draken är helt annorlunda från tidigare segling jag har varit med om. Hittills är jag bara positivt överraskad av hennes sjöegenskaper men särskilt det stora rået och seglet kan stundvis vara mycket omedgörligt. Draken är väldigt tung, vi har behövt utveckla lite olika lösningar för att försöka förbättra kontrollen på rået och segel men så fort vi får mycket vind och sjögång så gör de otroliga krafterna sig påminda. Man är alltid på sin vakt när man arbetar med tamparna. Det kan vara läskigt att se på när tio man flyger iväg som vantar när vi halar i ett tåg eller några block snärtar till och försöker ta kål på någon.

Draken kräver också sitt manövreringsutrymme och seglar nästan lika fort akterut som förut.

Karolina, Kajan, Malmek ombord på Draken innan avfärde från Haugesund. I början av juni nådde fartyget Kanada.

Men det är en go känsla när hon drar iväg. Som säkerhetsåtgärd har vi använt motorn när vi går in och ut ur hamn, men annars har vi försökt att undvika att använda den.

Vi har haft både strålande sol med stiltje och kuling med hagel. Ett vaktpass på väg hit till Newfoundland började med att vi blev purrade klockan fyra med orden ”dress warm, it’s snowing and a lot of wind. And also be careful with the ice on deck”. Men jag var egentligen aldrig rädd. Jag har funderat mycket innan jag gav mig ut på detta lilla äventyr och försökt sätta mig in i fartygets förutsättningar och egenheter på förhand. Beslutet att segla fattar man då man stannar kvar ombord när fartyget lämnar kaj – efter det tjänar man egentligen inget på att vara rädd. Vi är 34 personer med helt olika historier erfarenheter från norska traditionsbåtar, danska vikingaskepp och Kon-tiki expeditioner. Men jag är fascinerad över hur sammanhållningen har utvecklats i de hårda förhållanden vi har vistats i. Vi tar hand om varandra och stöttar varandra, det har varit extremt häftigt att vara del av.”

Karolina Malmek från Göteborg har seglat på bland annat Kryssarklubbens skutor Atlantica, Gratia och Gratitude. Under ett besök med Atlantica i norska Haugesund förra sommaren råkade hon på Drakens befälhavare, tidigare Seglarskoleskepparen Björn Ahlander och blev intresserad av projektet.

Draken startade från Haugesund i april och efter stopp på Shetlandsöarna, Färöarna och på Grönland anlände skeppet till St Antont i Newfoundland, Kanada, den 1:a juni.
Draken Harald Hårfagre är världens största öppna långskepp, nära 35 meter, byggd efter ritningar och arkeologiska fynd för att överensstämma med fartygen som vikingarna seglade med när de tog sig över Nordatlanten till den nuvarande nordamerikanska kontinenten.

LÄNK: Drakens facebooksida
LÄNK: Drakens webbsida

Maya Sundsten
redaktion@pakryss.se

Sjökaptenen och Kryssarklubbaren Anders Eriksson vill segla solo jorden runt 2018 och bjuder in fler till långseglingen Lounge Route.
– Jag kallar det en eskader för gamla gubbar som vill göra den sista färden, skrattar Anders som tar den lustfyllda utmaningen på största allvar.

Anders Eriksson har stor erfarenhet av både långsegling och sjöfart. Han har bland annat varit skeppare på Ola Skinnarmos expeditioner till Antarktis och genom Nordostpassagen och har seglat mellan sina hem i Sverige och Brasilien ett par gånger. På 1980-talet seglade han jorden runt under tre år med sin 30-fotare som han byggt själv. I dag kör han lotsbåt från stationerna i Brofjorden och i Göteborg och har tidigare hunnit med uppdrag inom norska off-shore-industrin och att bogsera isberg i grönländska vatten.

På Kryss har tidigare skrivit om Anders planer på att segla jorden runt med sin OR 40, SY Malala. Efter att ha tackat nej till deltagande i jubileumsracet Golden Globe Race 2018, på grund av reglerna om att endast utrustning motsvarande den som användes på 1960-talet får finnas ombord, var Anders beredd att arrangera en egen utmaning.

– Men så fick jag tips om att Guy Bernardin, som jag kände till mycket väl sen tidigare, hade liknande planer och kontaktade honom. Det visade sig att vi hade samma inställning till en sån här segling och vi kom fram till att ”Fan, nu kör vi!”. Jag blev den förste anmälda deltagaren i Lounge Route 2018.

Begreppet Lounge Route är hämtat från Bernard Moitessiers bok med samma namn. Moitessier var fransmannen som också deltog i Golden Globe-utmaningen 1968, men som istället för att svänga tillbaka norrut i Atlanten efter ett varv på södra halvklotet fortsatte tillbaka till Stilla havet för att det kändes mer rätt.

Fransmannen Guy Bernardin har seglat jorden runt med sin familj i Joshua Slocums kölvatten, men är mest känd för framgångar i otaliga havskappseglingar. Den här gången handlar utmaningen inte om att komma först i mål.
– Det är ett ganska tillbakalutat arrangemang, konstaterar Anders.
– Enda regeln är att man ska segla jorden runt non-stop på egen hand. Och så gör vi det tillsammans för att utbyta erfarenheter och ha trevligt tillsammans före och efter själv soloseglingen.
Anders vill att fler svenskar och kvinnor ska anta utmaningen.
– I dag är det jag och sex fransmän. Det skulle vara trevligt om någon mer från Sverige, eller åtminstone Skandinavien, hänger på. Och självklart borde någon kvinna vara intresserad av det här, hoppas jag.

Guy Bernardin själv beskriver Lounge Route så här: ”Det finns inga regler, begränsningar eller måsten. Inte heller några priser förutom belöningen att få uppfylla en dröm och vinna mot sig själv. Det är en återkomst till verkliga värden: små och stora ansvarstaganden för seglaren och människan. Friheten och lugnet i att vara själv till havs.”

2018 verkar bli non-stop-seglingarnas år. Utöver de hittills sju ekipagen i Lounge Route har Golden Globe Race tjugosex anmälda deltagare.
Ingen svensk har någonsin seglat jorden runt själv non-stop. Om du är intresserad av att delta i Lounge Route, kontakta redaktion@pakryss.se så förmedlar vi kontakten med Anders. Mer information finns även på Lounge Routes sajt.

Johan Boström
johan@pakryss.se

En känsla av osäkerhet om Brexit kan få seglingsbesök att minska från Skandinavien. Å andra sidan kan de öka på kort sikt eftersom pundet har sjunkit i värde. Det tror marknadsföreningen för skotsk segling, Sail Scotland.

Tobermory på Isle of Mull hör till de populära seglardestinationerna i Skottland.

Att ha njutit av det skotska landskapet är för många seglare minnen för livet. Namn som Firth of Clyde, Orkney, Shetland och Argylls övärld väcker säkert angenäma minnen hos långseglare. Men vad händer när Storbritannien lämnat EU, kommer det bli krångligare? Vad händer med proceduren för att få vistas i land? Kommer det bli särskilda immigrationskontor i större marinor som det finns på sina ställen i Västindien?

Svenska ambassaden i Skottland skriver på sin hemsida att det i dagsläget inte finns någon tydlig information om vad som kommer att ske, men är tydlig med att inget kommer att ändras den närmaste tiden. Först väntar förhandlingar mellan Storbritannien och EU som ska vara klara inom två år. På Kryss ringer upp ambassaden.
– Om Storbritannien väljer att gå ur den inre marknaden kommer det på något sätt krävas olika typer av pappersexercis vid alla gränsövergångar. Men hur det kommer att ta sig uttryck på marinor jämfört med en flygplats vill jag inte spekulera i, säger Erik Sundberg, pressansvarig på ambassaden.

Kan det exempelvis bli immigrationskontor vid särskilda marinor?
– Jag vet inte hur det ser ut vid marinor i icke EU-länder, men jag skulle väl gissa att det blir ungefär samma typer av lösningar. Men det här är väldigt specifika frågor.

Hur många som kan påverkas av detta är svårt att ringa in. En mycket grov fingervisning ger Transportstyrelsens statistik som visar att klart färre än 1300 segelbåtar kan ha seglat över i fjol. Siffror från Skottland säger att seglare från Skandinavien står för omkring 6000-8000 gästnätter per år.

Hos en svensk charterfirma som hyr ut båtar i olika länder tycker man inte att Brexit är en så stor fråga och man tror inte att det kommer påverka intresset att segla över. De talar hellre om hur terroristattentat i Turkiet och rädsla att stöta på en jolle med flyktingar kraftigt dragit ned uthyrningen i dessa områden. I stället har den ökat i Kroatien.

Vad tror man då i Storbritannien?
– Om det handlar om att lämna EU helt så är det förstås inte bra för vår seglingsturism. Våra nyckelmarknader är Skandinavien och norra delen av den europeiska kontinenten, säger Daniel Steel, chef för Sail Scotland, en marknadsförening för skotsk segling.

Han säger att det politiska vindarna i Skottland nu blåser mot att på något sätt fortsätta vara en del av EU om Storbritannien lämnar.
– När vi tagit oss igenom detta skulle jag bli förvånad om det innebär några förändringar för svenskar och andra EU-medborgare att resa in i Skottland. Det är ett mycket enkel förfarande och jag tror inte att det kommer att ändras.

Idag gäller att inresehandlingarna ska kontrolleras i den första hamn man lägger till. Kontroller finns i större hamnar, medan det i mindre hamnar saknas kontroll.
– En känsla av osäkerhet över vad som gäller, om man är välkommen hit, kan nog ta ned seglingen något. Å andra sidan tror jag att pundets låga värde på kort sikt kommer att väga upp detta, säger Daniel Steel.

LÄNK: Sail Scotland

Lars Soold
redaktion@pakryss.se