Att en bulb lossnar är ofrånkomligt vid extrema omständigheter, menar konstruktören av den segelbåt som tappade sin bulb vid en grundstötning i Stockholms skärgård på lördagen.
– Det är en avvägning om vad som ska gå sönder för att minimera risken för skador på besättningen, menar Lorenzo Argento.

På lördagen kapsejsade en 19-meter lång Brenta 60 strax norr om Tistronskäret sydväst Möja i Stockholms skärgård. Båten har relativt hög rigg och sticker djupare än de flesta skandinaviska båtar i sin storleksklass. Ingen ombord skadades fysiskt.
– Vi låg på kontrakurs och jag hade båten under uppsikt för att se hur vi skulle mötas, säger Stefan Tell som stod vid rodret på en kompis segelbåt på väg att runda Tistronskäret på väg från Bullandö till Möja på lördagen.
– Vinden var med oss från sydväst, 4-6 meter per sekund. Vi skulle runda grundet norr om Tistronskäret och hade den här segelbåten med svart skrov att förhålla oss till. Det var en ganska imponerande båt, men svårt att bedöma avståndet eftersom den är relativt stor.
– Plötsligt krängde den från cirka 20 grader till 45. Vad håller han på med? hann jag tänka och sen gick det snabbt och båten låg helt på sidan.

Cirka en halvtimme, 45-minuter, efter att B60:n började att kränga mer än normalt hade den slagit runt helt. BILD: STEFAN TELL

Stefans kompis larmade sjöräddningen samtidigt som de närmade sig olycksbåten. Ett par andra motorbåtar var också på plats och den ena gick omedelbart fram till B60:n som låg med seglen i vattnet.
– Det var ingen som skrek eller vinkade åt oss om att få hjälp så vi avvaktade en bit bort. En av de ombord klättrade in i kabinen och hämtade något. Sen var det som en instruktionsfilm om hur man ska hantera en sån här olycka. Båtarna runtomkring larmade och var behjälpliga. En mindre motorbåt gick fram och tog ombord de fyra i besättningen. B60:n hade också en liten jolle som de använde. SSRS var på plats innan båten slog runt helt.
Från det att Brentan började att luta mer än normalt tills den låg helt upp och ner tog det mellan 30 och 45 minuter, bedömer Stefan som seglat sedan barnsben och arbetar som fotograf.
– Det var rena promenadvädret när det hände, men dagen efter blåste det 7-8 meter per sekund och en sån dag hade en sån här händelse kunnat sluta värre.
Enligt SSRS skadades ingen ombord fysiskt och båten märktes senare med rött signalljus.

Grunden norr om Tistronskären finns med i Sjöfartsverkets mätningar och markerade som 2,2 respektive 2,8 meter.

Olycksbåten är en Brenta 60, B60, som sticker 3,3 meter med en blybulb på fenköl. Båten är byggd på Knierim-varvet i Kiel och ritad av italienska Luca Brenta Yacht Design. Ansvarig konstruktör är Lorenzo Argento.
”Det handlar alltid om en avvägning av vad som ska gå sönder i en extrem situation”, skriver Argento i en epost-intervju med På Kryss.
”Om man krockar med exempelvis ett stengrund så bryts antingen delar av skrovet sönder av stötbelastningen så att båten riskerar att sjunka, eller så bryts kölen sönder med följden att båten förr eller senare kapsejsar.”
Lorenzo menar att inbromsningen är av stor betydelse för hur stor risken för personskador är: ”Jag har själv sett en 77-fotare kollidera med ett stengrund söder om Korsika. Tack vare att inbromsningen var långsam skadades ingen ombord. Tänk dig själv att styra en båt som går från tio till noll knop på mindre än en sekund. Båten kanske klarar sig bättre, men besättningen riskerar att skadas desto mer.”
Som konstruktör är det viktigaste, enligt Lorenzo Argento, att maximera en långsam inbromsning och att döma av ögonvittnesskildringarna vid Tistronskäret var förloppet långsamt.

Blybulben saknas helt på B60:n Minnic. BILD: STEFAN TELL

Argento fick reda på olyckan på väg hem till Italien från Ecuador och har inte själv varit i kontakt med besättningen ombord eller sett närbilder på skadorna. Han vill därför inte svara på På Kryss mer detaljerade frågor om konstruktionen. ”Bulben rycktes troligen bort av belastningen vid krocken med grundet. Att båten gick på grund berodde uppenbarligen på den mänskliga faktorn. Men viktigast för mig är att ingen kom till skada. När jag vet mer om omständigheterna kan jag säga mer. Det är viktigt för mig att dela med mig av erfarenheterna från en sån här händelse”.

B60, som har hemmahamn i Kiel och heter Minnic, hade på tisdagen ännu inte bärgats. Sjöfartsverkets navigationsvarning 202/16 gällde fortfarande på tisdagsförmiddagen.

LÄNK: B-Yachts presentation av B 60 [PDF]
LÄNK: ÅF Offshore race:s presentation av Minnic
LÄNK: Fotografen Stefan Tells blogginlägg om händelsen

Johan Boström
johan@pakryss.se

Sjökaptenen och Kryssarklubbaren Anders Eriksson planerar att segla solo jorden runt non-stop med start 2018.
På tisdag den 23:e augusti publicerar På Kryss en intervju med Anders om tidigare äventyr, arbetet som båtsman på lotsbåtarna och framtidsplanerna.

Anders Eriksson har stor erfarenhet av både långsegling och sjöfart. Han har bland annat varit skeppare på Ola Skinnarmos expeditioner till Antarktis och genom Nordostpassagen och har seglat mellan sina hem i Sverige och Brasilien ett par gånger. På 1980-talet seglade han jorden runt under tre år med sin 30-fotare som han byggt själv.

I dag kör Anders lotsbåt från stationerna i Brofjorden och i Göteborg och har tidigare bland annat hunnit med uppdrag inom norska off-shore-industrin och att bogsera isberg i grönländska vatten. Just nu förbereder han en segling ner till Kanarieöarna med sin OR 40, SY Malala.
På Kryss träffade Anders i en paus på jobbet på lotsstationen i Göteborg. Intervjun publiceras som en podcast på tisdag den 23:e augusti. Du kan lyssna här via pakryss.se eller via Itunes.

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

I slutet av mars fick Burgsviks hamn på södra Gotland årets första besök av en segelbåt. Som vanligt på senare år vajade en polsk flagga i aktern.
– Vi seglar för att vi kan, skrattar skepparen Maciej Oporski som svar på frågan varför långsegling har blivit så populärt i Polen.

Maciej Oporski i lila jacka med sin besättning ombord på Bavaria 33:an som blev första besökande båt i Burgsvik i år. ”Inseglingsljusen var släckta, men det gick bra ändå”, konstaterade Maciej.

Polen har en brokig historia och fick i praktiken egen havskust först på 1920-talet. Sen dess har invånarna hunnit med en hel del under segel. Första långfärden för en nöjesseglare gick 1925 till Danmark och Sverige. Polskan Krystyna Chojnowska-Liskiewicz var den första kvinnan solo jorden runt 1978 och så sent som förra året nådde en polsk besättning den sydligaste punkten som någonsin nåtts med segelbåt.

Jerzy Kulinski har skrivit flera guideböcker på polska till svenska vatten.

Men under åren som satellitstat till dåvarande Sovjetunionen var möjligheterna att segla i Östersjön starkt begränsade.
– Det är en förklaring till varför vi ser så många båtar ute nu, säger Maciej Oporski som seglar så ofta och långt han kan. I år gick första långfärden från hemmahamnen i Gdynia
– Vi seglar för att vi kan, helt enkelt. När jag växte upp var ett sånt här äventyr otänkbart och jag är så glad för de här killarnas skull, säger Maciej och sveper med handen mot de fem i besättningen som följt med i Bavaria 33:an. Besättningen är mellan 18 och 50 år.
– Det här har varit ett fantastiskt äventyr, säger Andrzej Stawinski som liksom de flesta inte har egen båt.
– Först gick vi till Hell och därefter seglade vi i två dygn upp hit. Kallt, javisst, men det ska väl vara så här års? Jag har verkligen fått aptit på det här och vill segla mer!

Och utöver att de gästande polska båtarna blir fler i svenska hamnar arrangeras både eskadrar och tävlingsseglatser till Sverige. I år arrangeras minst två polska Gotland runt. I juli rundade 37 båtar ön med start och mål i polska Sopot. Den 18:e september är det dags för tjugofem ensamseglare att starta från Gdansk och runda ön i Östersjöns längsta solorace. Båtarna är allt från en Albin Ballad till en Imoca 60.

Kappseglingarna leder även till fler nöjesbesök. I Visby träffade På Kryss Krzystof Fojuchik som deltog i förra årets solorace runt Gotland, men som under sommaren vill passa på att se ”mer än en grå kustlinje” av Gotland och som nu har långseglat till ön med sin familj.
– Jag är säker på att vi kommer att seglingen kommer att fortsätta växa i Polen. Sverige är ett självklart mål för oss som vill lite längre. Och jag skulle gärna se fler svenska båtar i våra hamnar!

Kryssarklubben samarbetar med polska seglarorganisationer via nätverket Baltic Sea Cruising Network, BSCN. Mer information om Polen för besökande fritidsbåtare finns på Kryssarklubbens sajt under rubriken Färder utomlands.

I år reserverade arrangören av den polska havskappseglingen runt Gotland 125 meter kaj i Visby hamn. Seglingen hade 37 startande båtar i år.

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

I dagarna kastar familjen Veber loss från Gibraltar med kurs mot Afrikas berg vid horisonten. Du kan följa familjens äventyr direkt via På Kryss instagramkonto. Scrolla ner för länk.

Thomas och Margareta hade just korsat Atlanten på varsin båt, när de för första gången möttes i skuggan av Saint Lucias palmer i Karibien. Nu, sexton år senare, sätter de kurs mot Karibien igen i samma båt och med sina barn ombord. De vill visa dottern Mathilda och sonen Troels platsen där allting började.
På Kryss berättade om familjen Veber första gången i augustinumret, nr 6, 2016. Vebers plan är att korsa Atlanten i höst, spendera våren i Karibien och segla hem igen nästa sommar.

Men varken Thomas eller Margareta har något jobb att återvända till. De har båda valt att säga upp sig.
– Den här resan är inte bara en paus mitt i livet, den är början på något nytt, säger Thomas som just lämnat sitt jobb som IT-chef på Watski i Malmö för att satsa på sitt författarskap. Han har redan gett ut två böcker på danska och hoppas på att få mer tid att skriva under resan.

Margareta har jobbat som förskollärare i Falsterbo i många år, även hon funderar på att göra något helt annat när hon kommer hem. Kanske skola om sig, till vad har hon ett helt år på sig att fundera på.
– Vi får se vad det blir. Kanske låter det annorlunda när vi kommer hem och inte har en krona kvar på sparkontot, säger Margareta.

För barnen innebär resan bland annat att de byter klassrummen på Tångvallaskolan i Skanör Falsterbo till Allegro 30:an Anna-Lisa.

Under slutet av augusti laddar familjen för överfarten från Europa till Marocko, Afrika. De kommer att skicka korta rapporter via På Kryss instagramkonto som kan följas på webben och i mobilen. Familjen har också en egen blogg, SY Anna-Lisa, och vi kommer att fortsätta att följa familjens långfärd i På Kryss. Bland annat kommer resan skildras i videoklipp här på pakryss.se.

LÄNK: På Kryss instagramkonto: instagram.com/pakryss
LÄNK: Familjen Vebers blogg: SY Anna-Lisa

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Göteborg har återfått sin forna glans när Tall Ships Regatta förgyller stadens kajer. På tisdagseftermiddagen lämnar de seglande fartygen hamnen.

[OBS: På tisdagseftermiddagen lämnar fartygen Frihamnen för en gemensam parad till skärgården. Planerad start: kl 15.30!]

I år fick vi se och uppleva ett 20-tal segelfartyg, som efter en veckas kappsegling från Blyth i England, kom att lägga till i Göteborgs frihamn. Allt för att visa upp sig och roa en publik.

Först över mållinjen utanför Skagen var Dar Mlodziezy från Polen, tätt följd av norska Christian Radich och det nederländska skolskeppet Urania, sjömännens beskyddarinna enligt grekisk mytologi. Dar Mlodziezys masthöjd förhindrade henne tyvärr att komma in under Älvsborgsbron, utan hon erbjöds en egen kaj i Arendal. Det svenska skeppet Vega Gamleby vann inte bara sin klass utan blev också regattans totalvinnare!

Över 800 personer har deltagit på fartygen, där hälften är trainees mellan 15 – 25 år från totalt 26 olika länder. Det är nu femte gången som Göteborg står som värd för ett Tall Ships-evenemang och evenemanget ser ut att växa för varje gång.

Under helgen besökte cirka 80 000 kajerna och fartygen. Med promenadavstånd från centralstationen och centrum till Frihamnen, har intresset bland besökarna varit enormt. Evenemanget har kantats av både musikframträdanden, mat från världens alla hörn och chansen att få prova på hur det är att ro en tiohuggare. Och ombordstigningen av fartygen har gett nyfikna en chans att uppleva hur det är att trampa däck på ett seglande fartyg och få se hur livet ombord ter sig. Att vandra på kajen bland dessa seglande fartyg är alltid imponerande och många är de som drömmer sig bort på haven. Det är svårt att inte ryckas med av lusten att få få delta och segla med på en av dessa fartyg, få uppleva hur de är under segel på öppet hav…

Några av de deltagande fartygen i North Sea Tall Ships Regatta mellan Blyth och Göteborg:

Brabander, Litauen
Fryderyk Chopin, Polen
HMS Gladan, Sverige (flottans skolfartyg)
Johann Smitt, Tyskland
Kapitan Borchardt, Polen
Maybe, England
Morgenster, Nederländerna
Skonnerten Jylland, Danmark
Shtandardt, Ryssland
Swan, Skottland
Thalassa, Nedeländerna
Vega, Sverige

Jürgen Asp
redaktion@pakryss.se

För Sofia Johansson var det premiär som skeppare på 24-timmars och ombord hade hon Maria, Cecilia, Sofia, Hanna och Julia på Omega 34:an The Ace. Nu kan du följa The Aces bildblogg i efterhand och flera andra rapporter på 24-timmars sajt.

Norrsken och dubbla regnbågar – som vanligt rapporteras spektakulära himlafenomen från deltagarna i höstens 24-timmars. Stockholmskretsen har summerat rapporter i bild och text från båtarna. Allt från femtonårige Oskar Björklunds ”Det regnade, vi seglade spinnaker och det var trevligt.” till lite mer målande varianter som skutseglaren Bernt Karlssons ”Tyvärr chansningen sprack – vinden dog ut på Mysingen. Vi gjorde 57 distans, 4,7 knop i snitt och 8,5 som mest. En fin dag med växlande väder: sol och ”några” regnskurar. Inget dåligt väder bara dålig kläder!!! Kul. Men GPS-en har förenklat seglarlivet!!! Skulle inte ha seglat på de här ställena med bara sjökort och kompass!! Exempelvis vid Demban och runt Norsten!!” Eller som Erik Lindahl på sin Duckie konstaterade: ”Nyss stod ju lakanet fint… Men vad hände sen med vinden? Spinnakern hänger som en blöt trasa. Jag kommer spräcka tiden! Det är ju iaf säkert.” Länk till 24-timmars sajt med fler rapporter längre ner på sidan.

På Kryssarklubbens ungdomsprojekt PX!:s instagram bloggade Sofia Johanssons besättning ombord på The Ace från starten vid Grönö på lördagen och under de drygt 113 sjömilen till målgången på söndagen.
Exempel ur bildbloggen:

The Ace rapporterade distansen 113,8 sjömil på tiden 22 timmar vilket kan förära besättningen 98 sjömils plakettdistans, enligt 24-timmars regler.

Mer om 24-timmars på nämndens egen sajt och i tidigare och kommande På Kryss!

LÄNK: PX!:s instagram: @PX_SXK
LÄNK: Stockholmkretsens summerar 24-timmarshelgen

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Tjugotvå soloseglare rundade Gotland förra veckan och de sista återvände till målet i Gdansk i helgen. Aleksandra Emche var en av deltagarna som tyckte att timmarna med stiltje var den största utmaningen.
– Hårt väder sätter dig i arbete medan bristen på vind är en mental utmaning att klara av, säger Aleksandra.

Aleksandra Emche med sin Delphia 40, Kosia III. FOTO: Elzbieta Gistel

De tjugotvå deltagarna i den intensiva långseglingen är en brokig samling seglare och båtar. Allt från Mini Transat-seglare som siktar på världsomseglingar till nybörjare med hyrda båtar och mycket erfarna soloseglare som Szymon Kuczyński som med sin sexmeters Atlantic Puffin just kommit hem från en världsomsegling. Just Szymon Kuczyński hörde till dem som råkade ut för tekniska problem.
– Batteriet laddade ur så jag var tvungen att prioritera elförsörjning för navigation och kommunikation. Det innebar att jag inte kunde använda autopiloten och fick handstyra. Men det var helt och hållet mitt fel. Jag hade inte kontrollerat elsystemet tillräckligt ordentligt och nu hade korrosionen gjort sitt. Men seglingen var fantastisk när det väl blåste ordentligt, säger Szymon.

Av de två kvinnliga seglarna var Aleksandra Emche först i mål med sin Kosia III, en Delphia 40 som hon hyrt för racet.
– Båten fungerade väl och jag hade inga tekniska problem. Men väderprognoserna stämde inte och svårast var att hantera timmarna med stiltje när man inte kan göra annat så mycket mer än avvakta och trimma seglen så gott det går.

Sist i mål strax innan midnatt mot lördagen var Tomasz Ladyko med sin Sadler 32, Double Scotch. Även Tomasz tyckte att bristen på vind var den största utmaningen.
– När det tagit mig ett dygn att passera halva Gotland på väg norrut började jag bli orolig om jag skulle hinna till jobbet på måndag. Men vinden tog sig och både jag och båten trivdes utmärkt i vindarna ner mot Gdansk.

Havskappseglingens regler för utrustning ombord kräver vhf, epirb eller plb, gps, nödraketer och bloss, personlig säkerhetsutrustning och uppdaterade sjökort. De flesta båtar har ais, men det är inte obligatoriskt.

Joanna Pajkowska med sin polskbyggda Vector 10. FOTO: Elzbieta Gistel

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Antarktis var den sista kontinenten som upptäcktes av människan. Sedan upptäckten för mindre än tvåhundra år sen har många länder gjort anspråk på landområden och i dag är kontinenten alltmer populär som destination för långseglare och kryssningsfartyg. Det norska kryssningsrederiet Hurtigruten har gjort en tidslinje på webben som snabbt ger överblick över den iskalla kontinentens historia.

Att en kontinent kunde finnas vid Sydpolen räknade redan Aristoteles med. Och geografen Marinus från Tyre, verksam i Grekland, gav för nära tvåtusen år sedan södra polcirkeln namnet Antarktis. Men det skulle dröja ända till första hälften av 1800-talet innan någon faktiskt såg kontinenten eller landsteg på den. Exakt vem som var först är omtvistat, men många menar att det är mest sannolikt att en säljägare från USA, John Davis, var den förste att sätta fötterna på Antarktis 1821.
Norska rederiet Hurtigruten har gjort en överskådlig tidslinje över kontinentens historia fram till den sista stora historiska polarexpeditionen till Antarktis: Shackletons försök att korsa kontinenten 1914 – 1917 (skildrad i bland annat På Kryss nr 1, 2016).
För den som är nyfiken på Antarktis historia och få en överblick över historien kan tidslinjen på webben vara en inspirerande introduktion. Om man sedan tar den egna båten eller en kryssning är upp till var och en.

LÄS MER: Utforskningen av Antarktis 1810 – 1917 [Hurtigruten]

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

I måndags kastade Carl Rosell loss med sin Storfidra SY Manuela för ett varv runt jorden non-stop. Den erfarne långseglaren har valt att ligga lågt med uppmärksamheten inför sitt ”tilltag”.

Om ett par år firas minnet av den första soloseglingen jorden runt non-stop femtio år. Att utmaningen kallas havets Mount Everest är missvisande eftersom de som lyckats segla på egen hand non-stop runt jorden är en bråkdel så många som de som lyckats ta sig upp på världens högsta berg. Ingen svensk har genomfört soloseglingen trots att några har försökt genom åren.

Den erfarne långseglaren och kryssarklubbaren Carl Rosell i Halmstad har under sjutton år förberett sin båt SY Manuela, en förstärkt Storfidra med kutterrigg, för turen på närmare 30 000 sjömil. Han har under åren seglat solo till bland annat Hebriderna, Island, Svalbard och Azorerna. I jobbet som skeppare på leveransseglingar har han loggat 40 000 sjömil.
Rekordprojektet med världsomseglingen kallar han i ett mejl till På Kryss för sitt ”tilltag”.

Carl valde att inte meddela fler än sina närmaste om avfärden innan Manuela redan var på väg. Till På Kryss skriver han att ”vi, det vill säga undertecknad och båt, startade från Halmstad igår 10/10 för att segla runt jorden i dryga nio månader och beräknar om allt går väl återkomma till Halmstad i Juli 2017″.
Apropå andra planerade jordenrunt-projekt med starter under de kommande två åren skriver han ”tyvärr, vi orkar inte vänta på det så länge”.

På sin hemsida skriver Carl också att han gör resan för att ”ingen svensk har gjort det tidigare och jag har alla förutsättningar att klara uppgiften”. ”Det är obekvämt, ensamt, ibland monotont, blandat med en och annan storm som piggar upp. Blött, surt och saker som går sönder. Alla som seglar runt lite längre vet vad som kan hända”, skriver Carl och fortsätter: ”Man måste känna sig själv och vara medveten om sin förmåga om hur man reagerar i olika situationer. Inte bara för att kunna klara sig själv utan framför allt för att klara båten som ju är själva förutsättningen för att kunna vistas på havet.”
Carl är också tydlig med att han inte är intresserad av protester eller andra åsikter om projektet.

Ytterligare två svenska soloprojekt runt jorden är i startgroparna. Utöver sjökaptenen Anders Eriksson (som På Kryss har rapporterat om i artiklar och i en podd) så har även Magnus Reslow nu meddelat att han planerar ett försök. Reslow planerar start den 1 juli 2017 från Falmouth, England, med en Albin Vega.

Carl Rosell planerar att uppdatera positionen och rapportera om sin resa på sitt företags hemsida: mobileyachtservice.se,

LÄS MER: Anders vill att fler ska segla solo varvet runt [På Kryss, 21 juni 2016]

LÄS MER: Podd-intervju: Långseglaren Anders Eriksson [På Kryss, 19 augusti 2016]

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Årets havskappseglare Mikael Ryking visade natten till torsdag sig värdig priset med ett prestigefullt guld i Middle Sea Race i Medelhavet. På mindre än ett år har Ryking tävlat sig runt Atlanten med sin Talanta och avverkat över 20 000 sjömil.

Det finns de som seglar väldigt långa havskappseglingar och så finns det de som seglar väldigt många havskappseglingar. Mikael Ryking hör till de senare och har med sin Pogo 40, Talanta, tävlat sig runt Atlanten det senaste året. Med ett välplanerat schema har han lyckats delta i en mängd race med helt olika karaktär och med olika besättningar. ARC:en till Karibien där RORC Caribbean 600 väntade. Därefter dramatiska race på Antigua Sail Week. Sedan USA-kusten norrut i tvåmanstävlingen Atlantic Cup från Charleston i South Carolina till Portland, Maine. Och sen tillbaka till Europa i Transat Quebec Saint Malo. Därefter runt Spanien och Portugal i lite makligare transporttempo för att delta i klassikern Rolex Middle Sea Race där Ryking bärgade guldet i Class 40 natten till torsdag.

Mikael Rykings båt är en fransk Pogo 40S2. I oktober nästa år deltar han i tvåmannaracet Transat Jaques Vabre från franska le Havre till Itajai i Brasilien.

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Kinas mest kända seglare, Guo Chuan, är troligen död efter att ha fallit överbord utan flytväst under ett rekordförsök över Stilla havet.

Guo Chuan är den i särklass mest kända seglaren i Kina. Han var förste kines att segla jorden runt solo och har bland annat varit skeppare på den snabbaste segelbåten genom Nordvästpassagen. Kinas största tevekanal, statliga CCTV, har rapporterat om 51-åringens rekordförsök för en miljardpublik genom åren. Rapporteringen har delvis varit felaktig, bland annat uppgavs seglatsen genom Nordostpassagen varit den första, men Chuan har tack vare uppmärksamheten blivit en pionjär för segling som sport och fritidsnöje i Kina.
Men Chuans senaste rekordförsök slutade i en katastrof. Planen var att segla från San Francisco till Kina, men tisdagen den 25:e oktober tappade landteamet kontakten med soloseglaren och några dagar senare hittades hans 30-meterstrimaran tom närmare 500 sjömil nordväst om Hawaii. Ett amerikanskt hangarfartyg fann båten och lät undersöka den och beslå seglen. Ett försegel släpade delvis i vattnet på styrbord sida. Alla tre rullsegel på förstagen var inrullade att döma av flottans bilder.

Efter ett misslyckat försök att sätta ombord en ytbärgare med helikopter använde US Navy istället en rib som kunde borda trimaranen. Ombord fanns soloseglarens flytväst.

Ombord fanns också soloseglarens personliga flytväst. Under helgen avbröts amerikanska myndigheter sökningarna med flygplan och fartyg eftersom man antog att chansen för överlevnad var obefintlig.

Landteamet och kinesiska myndigheter och enskilda båtar har fortsatt sökandet utan resultat.

Att döma av segelsättningen på den funna katamaranen tror landteamet att Guo Chuan föll överbord i samband med att han försökte minska segelytan inför natten.

LÄS MER: Snabbaste seglatsen i Vegas kölvatten [pakryss.se 18 september, 2015]

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

I dagarna kastar familjen Veber loss från Las Palmas mot Kap Verde. Målet på ögruppen är inte det mest vanliga för Atlantenkorsare, Mindelo, utan istället sandön Sal.

Margareta och Thomas Veber träffades för första gången på St Lucia i Karibien. Året var 2000 och de hade just korsat Atlanten på varsin båt. Sedan dess har de fått barnen Mathilda och Troels, och familjen har hunnit segla en hel del tillsammans i Europa.
För att visa Mathilda och Troels var allt började har familjen bestämt sig för att segla till St Lucia tillsammans. I På Kryss instagramkonto har man kunnat följa överfarten från Spanien till Marocko och nu är det dags att lämna Kanarieöarna.

Familjens Allegro 30, Anna-Lisa, ligger i Las Palmas där den stora Atlanteskadern ARC:en också laddar upp. På söndagen lämnade den mindre gruppen ARC-seglare som tar vägen via ön Mindelo på Kap Verde. Men Veber startar lite senare och styr med Anna-Lisa mot sandön Sal.
– Vi stannar till i Mindelo som sista hamn innan överfarten till Karibien. Men först vill vi passa på att se Sal, hälsar Margareta Veber.

De sista dagarna på Kanarieöarna har familjen bunkrat mat och köpt de sista grejerna. Familjen rapporterar på På Kryss instagram (finns som app till mobilen) så länge täckningen räcker och efter framkomsten till Kap Verde.

LÄS MER: På Kryss instagram

LÄS MER: Familjens hemsida med blogg: SY Anna-Lisa

/Redaktionen
redaktion@pakryss.se

På söndagen startade havskappseglingen Vendee Globe solo jorden runt från Les Sables d’Olonne i Frankrike. Följ deltagarnas positioner och se sändningen från starten med de mäktiga Imoca-båtarna.

Klicka nedan för att starta klippet med söndagens direktsändningen från Sables d’Olonne. Kommentarer på franska. Startskottet gick vid lunchtid på söndagen:

[LIVE] Vendée Globe 2016/2017 Live par VendeeGlobeTV

29 soloseglare ska runda södra halvklotet. Båtmodellen är Imoca 60 med många individuella anpassningar. Flera av båtarna har bärplan för att lyfta främre delen av skrovet.

Positionerna för deltagarna, väderprognoser med mera uppdateras löpande på Vendee Globes sajt.

De franska skepparna dominerar totalt i antal bland de startande, men bland favoriterna i kappseglingen finns även britten Alex Thompson och sju till deltagare från bland annat USA, Japan och Irland.

LÄS MER: Karta med deltagarnas positioner

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Skepparen Rich Wilson på Great American IV i soloseglingen Vendee Globe kommenterar amerikanska presidentvalets utgång med konstaterandet ”vi får hålla ut, precis som vi gör här på sjön”.

Rich Wilson slog igenom som yngste segrande skepparen någonsin i klassiska Newport – Bermuda Race på 1980-talet och har slagit flera fartrekord för längre rutter. Parallellt med seglingen och sina uppdrag som konsult i bland annat försvarsfrågor, har han engagerat sig i utbildning för unga. Han har examen från både Harvard och MIT och har i flera projekt kombinerat segling med vetenskapsundervisning för skolelever genom att låta eleverna följa soloseglatserna och lösa problem tillsammans med skepparen själv. ”Man fångar uppmärksamheten med äventyret på sjön, sen kan man lära dem om naturvetenskap, matte, geografi, historia, beslutsfattande, uthållighet och lagarbete”, förklarade han i samband med att han tog emot en utmärkelse från Cruising Club of America.

I söndags startade Rich Wilson från Les Sables d’Olonne i soloseglingen Vendee Globe jorden runt. Rich har varit kritisk mot den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump, bland annat för dennes klimatförnekande och okunnighet om vetenskap. Rich nåddes av beskedet om presidentvalets utgång via telefon och kommenterade nyheten till Vendee Globes sajt:
– Vi får hålla ut, precis som vi gör här på sjön. Vi måste fortsätta att vara öppna för omvärlden. Man kan lära sig något av alla som man möter.

Rich WIlson, 66 år, har genomfört ett Vendee Globe tidigare och tog då 121 dagar på sig för Frankrike tur och retur runt södra halvklotet.

LÄS MER: Rich Wilsons presentation på Vendee Globes sajt

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Christer och Anjela Ekberg har seglat till Onegasjön i Ryssland två gånger. I På Kryss nr 9, 2016, delar paret med sig ur loggen från den senaste resan till Petrozavodsk.
Här är fler praktiska tips för en Rysslandsfärd och en sammanfattning av resan i siffror.

Från Sverige till Onegasjön inne i Ryssland seglade Christer och Anjela med sina två yngsta barn. VId vändpunkten Petrozavodsk mönstrade Anjela och de yngsta barnen av och ersattes av äldsta sonen och tre vänner till familjen. Resan tillbaka från Onegasjön genom kanalerna till Ladoga och vidare till St Petersburg gick i ungefär samma tempo som resan österut. Christer konstaterade att upplevelsen hänger mycket på vilka man möter och att man själv kan bidra till att skapa trevliga möten oavsett språkförbistring och omständigheter.

Sammanfattning av resan Stockholm till Petrozavodsk tur och retur:

TID: Hela resan tog 38 dagar under sommaren 2015. Vi stannade i Ryssland i 28 dagar. Vi besökte St Petersburg och två insjöar, men med facit i hand skulle vi behövt minst två veckor till för ett mer behagligt tempo.

STRÄCKA: Vi avverkade cirka1600 nautiska mil. Fördelningen var fyra lika stora delar: cirka 400 nm Stockholm till Petersburg. 400 nm Petersburg till Petrozavodsk, sedan samma sträckor tillbaka.

SXK:S OMBUD: Vladimir Ivankiv är SXK:s ombud i St Petersburg. Mer information om Ryssland och kontaktuppgifter finns för inloggade medlemmar på sxk.se. Klicka till Useful information.

NAVIGATION: Vi använde både papperskort och elektroniska sjökort i kanalerna. Vår atlas från 1992 fungerade fortfarande i kanalerna. I insjöarna använde vi bara elektroniska sjökort vilket fungerade bra.

Ryssland har en lång tradition av bärplansbåtar inom sjöfarten. I St Petersburg går färjetrafiken tät med de så kallade raketas.

RADIOKOMMUNIKATION: I Ryssland behövs en kanalradio med andra frekvenser än de som finns på en vanlig marin vhf. Lite motvilligt köpte vi en ny radio eftersom det var ett krav för vår färd. Vi betalade motsvarande 2000 SEK för den nya radion och hoppas kunna sälja vidare den.
Min fru var radioansvarig och fick instruktioner från Vladimir (SXK:s ombud i St Petersburg) om hur den skulle användas. Kanal 5 för den övergripande trafikkontrollen i kanalerna och kanal 3 för slussar. Första kontakten med trafikkontrollen och slussarna var strulig, men med tiden lärde man sig. Vi rapporterade vår position under resan och fick väderrapporter. Samma sak var det med Philip, vår äldsta son som var radioansvarig på vägen tillbaka. I början var det lite strul, men med tiden lärde han sig att använda rätt uttryck.

NATTHAMNAR: I kanaler och insjöarna stannade vi både i naturhamnar och båtklubbar. Utbudet av båtklubbar är begränsat. För små båtar är det enklare, vi hittade några motorbåtsklubbar som fungerade bra. Vi fick betala 1000 rubel på de flesta ställen utom i Petrozavodsk som kostade 400 rubel. Ryska kanaler är inte till för fritidsbåtar så det kan bli problem vid kajer m.m. de flesta kajer tillhör fabriker. Det går alltid att fråga sig fram och förhandla till sig en plats någonstans.
I St Petersburg låg vi i Krestovskij Yach Club vilket vi tyckte var väldigt fördelaktigt. Bra läge med parken, tivolit och tunnelbanan. Rekommenderas. Kostnad: cirka 2000 rubel per natt.

MAST: Vi tog upp och ned masten fyra gånger. Det kostade cirka 2000 rubel varje gång. Vi tyckte inte att det var värt att betala lots för att gå under St Petersburgs broar på natten. Upp och nedtagning av masten fungerade bra, men det kan bli mer kompilcerat för större båtar

SLUSSNING: Att slussa i Ryssland är enkelt. Vi hade inte extra utrustning för slussarna, utan använde våra vanliga fendrar och våra vanliga förtöjningstampar. I slussarna frågade de efter identitet, båt-data och ibland registreringsnummer. Kanalradio för anmälan och konversation i slussarna.

BROAR: Vi behövde begära broöppning för en av broarna i Svir. Man behövde säga till ett dygn i förväg om man ville passera bron. Vår masthöjd är 14,5m.

INSJÖSEGLING: Vindarna på insjöarna var ombytliga och det var kallt när vi var där under sommaren. Man får räkna med kallare klimat längre in i Karelen.

BESÄTTNINGSBYTE: Att byta besättning är inga problem man behöver bara skriva en ny besättningslista. Att byta kapten innebär fler problem. Regler och officiella dokument för fritidsbåtar saknas.
Petrozavodsk är en stor stad och fungerar bra som bunkringsplats för mat och diesel och som vändpunkt. Vi bytte besättning just där efterso det finns många tågförbindelser till St Petersburg och Moskva. Flygplats finns också.

Christer Ekberg
redaktion@pakryss.se

Jag hade fyllt 55 år den sommaren jag definitivt lessnade på att bara vara gast ombord. Solen strålade, jag var ledig, makrillen gick till. Men eftersom min mans semester inte hade börjat fick jag vackert stanna på land. Jag kunde ju inte ta båten själv. Jag kunde inte navigera, visste inte hur motorn fungerade och hade aldrig varken lagt ut eller lagt till.

”Jag tänker lära mig att köra båten själv! Utan dig!” sa jag ilsket till min man.

”Har jag någonsin försökt hindra dig?” sa han förvånat. Nej, det fick jag ju medge när jag tänkte efter. Jag hade aldrig ifrågasatt våra roller. Istället hade jag följt minsta motståndets lag.
Min man har seglat sen barnsben och är ofta på sjön även i jobbet, han hittar genom Malö Strömmar om det så är mitt i natten och kan plocka isär och ihop vilken motor som helst. Han har ett hopplöst försprång, även om jag också tillbringat alla min barndoms somrar i båt – som fördäcksgast. Och med makt över picknicken, tillsammans med mina systrar och min mamma. Ja, min bror fick stå vid rodret.

”Och jag tänker köpa en sån där gps!” fortsatte jag, lika argt. För det fanns en sak min man inte accepterat, nämligen min kartblindhet. Han kunde inte förstå att det var omöjligt för mig att översätta sjökortet till verkligheten. ”Gör vad du vill”, sa han. ”Men jag behöver den inte.”

En sluss. Ett streck. Summa: 379.

Detta hände för tio år sedan, och den båt jag sakta började lära mig behärska var en Gullholmensnipa. Gps:en blev genast min bästa vän. Vilken triumf första gången jag gav mig ut i Hätterännan utanför Islandsberg och dörjade makrill. Alldeles själv!

Vi bytte upp oss till en IW25, för att kunna segla. Jag fortsatte att praktisera som kapten och blev lite modigare för varje sommar. Min man tyckte det var coolt att komma in i trånga gästhamnar med frun vid ratten, han kommenterade hur ovanliga vi var och kände sig frigjord och nytänkande. Grannar och vänner seglade till Medelhavet och vi började också drömma. Kunde dom så kunde väl vi? Men vi behövde en bättre båt.

I Gråsten, längst ner i södra Danmark hittade vi Ellem, en LM32, perfekt för våra krav. Och stor, sex ton! Innan vi hämtade hem henne bestämde vi att jag skulle navigera och köra ända tills jag kände mig helt säker som kapten.

Två år senare, 1 maj 2014, kastade vi loss från Svarteskär hemma på Flatön med målet Svarta Havet, via Frisiska öarna, Europas kanaler och Donau. Vi hade förberett oss noga, gått Kanalkurs, Kustskeppare och Utsjöskeppare. Jag hade fortfarande ganska dåligt självförtroende som kapten och navigatör, men hade i alla fall slutat bli hysterisk om en tllläggning måste göras om.

En gast kan vara ovärderlig i en främmande sluss.

Idag, våren 2016, börjar min man propsa på att han också måste få träna på att manövrera Ellem. Jag har navigerat och kört hela vägen från Svarteskär till Sozopol i Svarta Havet (3316 sjömil), med undantag för att vi såklart måste turas om bakom ratten under gång. Jag har stått vid ratten genom alla slussar (379 stycken) och under alla tilläggningar och utläggningar (tusentals). Jag har sårat Ellem ända in i gelcoaten en gång, ett vasst pontonhörn och kraftig sidström lurade både mig och fendrarna. Nej, jorden gick inte under.
Jag har studsat över stenar och haft grundkänning i sand och lera i Donau hundra gånger. Jag kom alltid loss. Jag har krånglat mig ut och in på spring och backat mig på plats i trånga gästhamnar. Det går på rutin numera.

Jag känner mig äntligen trygg som kapten. I alla fall med Ellem. Det är en sådan frihet, en sådan glädje. Min nya roll har höjt säkerheten ombord och stärkt vår relation, efter fyrtio års äktenskap. Gjort oss ännu mer jämställda än vi redan var.

Var det värt besväret? Var det värt rädslan, pluggandet, tvivlet? Att alltid behöva förklara varför det är jag som kör och han som står på fördäck, att ofta känna kritik från andra kvinnor och avoghet från deras män.

När jag blir trött på den sortens bemötande brukar jag tänka på våra fyra barn och sex barnbarn. De applåderar vårt rollbyte ombord. Jag tänker på min fantastiska man, som sköter hus och hem och familjeprojektledning precis lika bra som jag, och som är stolt över sin medkapten.

I På Kryss nr 9, 2016, skriver Katinka Bille Lindahl om resan genom Europa:

Katinka Bille Lindahl
redaktion@pakryss.se

En tysk besättning, varav två barn, tvingades överge sin segelbåt under ARC-eskadern efter starten från Las Palmas. Alla i besättningen räddades och befinner sig på Teneriffa. Båten ligger på cirka 4000 meters djup.

Vid lunchtid på tisdagen mejlade skepparen på den tyska båten Noah till ARC-ledningen och meddelade att båten tog in stora mängder vatten av okänd anledning. Det kraftiga inflödet verkar ha startat på tisdagen eftersom besättningen på förmiddagen rapporterade på sin blogg att allt var bra ombord: ”Vinden är toppen, men tyvärr är sjön oangenäm.” Båten hade då färdats i två dygn sedan starten från Las Palmas på söndagen, tillsammans med ett par hundra andra deltagare i eskadern. Målet var Saint Lucia i Karibien.

Ett par timmar efter mejlet om läckan valde skepparen att gå ut med ett mayday på vhf:en. De eldrivna pumparna ombord hade då slutat att fungera och handpumparna tömde mindre än vattenflödet in i båten. Flera andra ARC-båtar och ett brittiskt forskningsfartyg, James Cook, hörde nödanropet. Två ARC-båtar hann först fram till haveristen, men man valde att vänta tills forskningsfartyget anlände innan evakueringen påbörjades. Noahs besättning satte sig i en räddningsflotte för att underlätta förflyttningen till det större fartyget. Mindre än tre timmar efter nödanropet hade det brittiska fartyget plockat upp de nödställda och startat färden mot Teneriffa.

Noah hade ett aluminiumskrov med inbyggd ballast och en lätt svängköl.
BILD: Alexander Grefrath

Den tyska besättningen, som består av en barnfamilj och en vuxen bekant, uppdaterade redan på onsdagen sin blogg efter räddningsaktionen. De beskrev då läget som mycket bra efter omständigheterna och att färden på det brittiska forskningsfartyget var intressant med all teknisk utrustning ombord. Barnen hade dessutom uppskattat datorspelet Playstation 3 ombord.
Noah flöt när James Cook lämnade mot Teneriffa, men nödsändaren ombord (YB Tracking som använder Iridiumnätverket) har slutat att fungera och allt tyder på att aluminiumbåten ligger på havsbotten cirka 4000 meter under ytan.

Noah är delvis ett självbygge med aluminiumskrov med ballast i skrovet och en lätt svängköl. Skrovet är byggt som en Clipper 41E hos Berckemeyer Yacht Design, men den tyske ägaren och skepparen har byggt om delar av båten.

Även i förra årets ARC sjönk en båt utan att läckagets orsak har kunnat utredas.

LÄS MER: Noahs blogg (tyska och engelska)

LÄS MER: ARC:ens rapport om händelsen

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Familjen Veber är en av fyra familjer vars äventyr skildras i den tredje säsongen av den populära SVT-serien Familjer på äventyr, med start nu i januari. Familjen lämnade Skanör i maj för att segla till Karibien. Även en annan av teveseriens familjer på äventyr har långseglat tidigare.

I början av 2015 skildrades delar av min egen familjs världsomsegling i teveserien Familjer på äventyr, och vi blev ”Seglarna” med hela svenska folket. Några av de som stod på bryggan och välkomnade när SVT filmade vår hemkomst var våra vänner Thomas och Margareta Veber från Skanör, och deras två barn Mathilda och Troels.

Familjen Veber tillbringade ett år i Medelhavet när barnen var små, och har sedan dess varit sugna på att ge sig av igen. Det visste alla som kände dem. Men vad ingen av oss kunde ana den där dagen på bryggan, var att familjen Vebers kommande långsegling skulle skildras i samma teveprogram som vår – bara två år senare. Allra minst de själva.

Thomas och Margareta hade redan sagt upp sina jobb och deras Allegro 30 stod färdigutrustad hemma på tomten i Skanör när de i våras fick höra att SVT efterlyste en ny seglarfamilj till den tredje säsongen av succéserien.
– Hela familjen tyckte det kunde vara en kul grej, så vi skickade in en liten video om oss. Produktionsbolaget ringde upp redan nästa dag, berättar Margareta.
Bara några veckor senare var första inspelningsteamet på plats för att filma familjens sista förberedelser.

Det har nu gått ett halvår sedan pappa Thomas tog båten ner till Medelhavet via Europas kanaler där resten av familjen mönstrande på. Sedan dess har de besökt bland annat Balearerna, Gibraltar, Marocko, Kanarieöarna och Kap Verde och är nu på väg över Atlanten mot den sömniga lilla ön Tobago på andra sidan Atlanten. Familjen har bildbloggat på Instagram från resan för På Kryss läsare under sina överfarter från Europa till Afrika och mellan Kanarieöarna och Kap Verde.

SVT:s filmteam: en fotograf, en ljudtekniker och en inslagsproducent har besökt familjen flera gånger under resan, och seglat med några dagar här och var.
– Det har varit lite trångt ombord emellanåt, med tre extra vuxna och all deras filmutrustning på vår lilla båt, skrattar Thomas. Men han berättar också att de haft mycket roligt tillsammans, och att filmteamet varit väldigt bra med barnen.
Det där känner jag själv igen. Våra barn tyckte också att det var roligt när de svenska filmarna kom på besök.
– Det svåraste har varit att filma bland folk. Många bara ställer sig och stirrar. Några har blivit jättearga och vill absolut inte att man filmar. Medan andra reagerar precis tvärtom, de blir nyfikna och vill också vara med. Det är så olika från kultur till kultur, säger Margareta.

Väl på andra sidan Atlanten planerar familjen Veber att fira jul och nyår på Tobago, och sedan fortsätta norrut i den karibiska övärlden, för att till sommaren korsa Atlanten ännu en gång och återvända hem till Skanör lagom till skolan börjar nästa höst. Men den sista delen av resan får familjen dokumentera på egen hand. För nu råder bråda dagar i redigeringsstudion i Stockholm. Det första av sex avsnitt ska visas tisdagen på SVT1 den 10 januari klockan 20. Programmet kommer även att visas på Sveriges Televisions utlandskanal SVT World.
Trailern börjar rulla efter nyår och Vebers är spända inför premiären; de kommer inte få se det färdigklippta programmet förrän några dagar innan det ska visas och möjligheterna att påverka innehållet är små.
– Jag är mest orolig för hur det ska kännas att bli jämförd med de andra familjerna, säger Thomas. Samtidigt välkomnar han den extra uppmärksamheten. Thomas sa upp sitt jobb som IT-chef på Watski inför avseglingen, för att istället satsa på sitt författarskap. Han har tidigare gett ut två böcker på sitt modersmål danska, som snart kommer ut i nya upplagor på svenska. Bland annat en slusshandbok för Europas kanaler.
Även Margareta tror och hoppas att familjens medverkan kan leda till något positivt. Men hon är glad att hon inte är hemma i Sverige när programmet ska visas.
– Det är roligt om någon kan bli inspirerad av vår resa. Men det kändes inte lika kul när de filmade kaoset hemma i huset innan avsegling. Och jag får fjärilar i magen bara jag tänker på att folk kommer känna igen mig på stan. Men det hinner nog lägga sig tills vi kommer hem nästa sommar, skrattar hon.
Barnen däremot, de tar det hela med ro. Tolvåriga Mathilda, som länge varit intresserad av film och brukar göra videos tillsammans med kompisarna, tycker det ska bli häftigt att vara med på teve. Medan hennes nioåriga lillebror Troels rycker nonchalant på axlarna och berättar att han redan är lite av en kändis.
– Min klass har vunnit en jättestor mattetävling så jag har varit med i tidningen flera gånger, säger han stolt.

Ulrika Midunger, som är ansvarig projektledare för programmet på SVT, är glad över att man hittat en ny seglarfamilj.
– Vi märkte redan under säsong 1 att fascinationen bland tittarna var väldigt stor kring just seglarfamiljen. Jag tror att vi svenskar inte kan tänka oss ett större äventyr än att färdas fram över turkost vatten i en båt tillsammans med sin familj under så lång tid. Kanske kittlar också känslan av risk. Familjen Veber seglar ju i en väldigt liten båt med tanke på det stora hav de ska korsa, säger Ulrika.

Utöver familjen Veber kommer ytterligare tre familjers äventyr skildras i den tredje säsongen av Familjer på äventyr. Utvandrarna som flyttar till Spanien, sökarna som letar efter lugnet på Grönland och äventyrarna i Sydafrika som också de har långseglat tidigare, bland annat i Karibien.

Läs mer: Familjen Vebers egen sajt: syannalisa.com
Läs mer: Familjen Veber mot Afrika [pakryss.se 30 augusti, 2016] Läs mer: På trettio fot med två barn [På Kryss nr 6, 2016]

Linda Hammarberg
redaktion@pakryss.se

Linda Hammarberg seglade jorden runt under fyra år tillsammans med sin familj. 2014 medverkade familjen i den första säsongen av SVT:s Familjer på äventyr.

Trots hårt väder är bärplansbåtarna i soloseglingen Vendee Globe hittills framgångsrika. Fyra av de sex ledande båtarna har bärplan och avståndet mellan täten och sista båten är nära 7000 sjömil.

På söndagen var tjugotvå av de tjugonio startande i Vendee Globe kvar i racet. Närmast målet att sluta cirkeln i mål är fransmannen Armel Le Cléach med britten Alex Thomson mindre än 100 sjömil bakom sig. Därefter är det glesare mellan båtarna och sist ligger Sébastien Destremau med nästan dubbla sträckan kvar jämfört med täten. Sébastien fastnade i stiltje, men har tagit tillfället i akt att njuta av kaffe på akterdäck i t-shirt och shorts samtidigt som täten kämpar i uppåt tio meter höga vågor, kuling och snö.

Le Cléach och Thomson har drabbats av omfattande lågtryck i Södra ishavet med utmanande vindar och vågor.
– Den största utmaningen i de här vattnen är att sjön framför fronterna går åt alla håll. Det är väldigt svårt att hitta en rytm och att åka fort utan att bryta sönder båten, säger Wouter Verbraak som inte själv deltar i soloseglingen, men som har mycket erfarenhet av vattnen söder om Australien och Nya Zeeland. Trots att bärplanen tidigare har lyfts fram som störst hjälp i inte alltför våldsam sjö ser Wouter fördelar med bärplantekniken.
– Foils gör det lättare att styra i Södra ishavets höga medsjö, nedför stora vågor, menar han.
De lyftande bärplanen är placerade i höjd med masten och minskar krängningen.

Samtidigt som tätbåtarna går rekordsnabbt har det hårda vädret och kollisioner med okända föremål lett till att flera skeppare har tvingats ge upp.
Fransmannen Vincent Riou låg på femte plats och var den bäst placerade utan bärplan när fästet till svängkölen gick sönder vid en kollision och han fick vända hemåt.

Inifrån Kito de Pavants Imoca 60, med en äldre svängkölinfästning, syntes skadorna tydligt efter kollisionen med ett okänt föremål.

Kito de Pavant tvingades överge sin Bastide-Otio helt efter en kollison som skadade kölen.
– Det var en väldigt våldsam smäll. Jag seglade i kulingvindar och gjorde 15 – 20 knop i hög sjö. Men jag var försiktig och seglade med marginal bort från vinden. Då hörde jag en rejäl smäll och tänkte att det måste ha varit något hårt. Men när jag tittat akter om båten såg jag inget. Kollisionen bröt av den aktre delen av kölen och de aktre kölfästena hade också slitits av. När jag först tittade så hängde kölen kvar, men sen blev det snabbt sämre. Jag tog in segel och gick norrut, men förstod snart att det inte skulle gå. Jag tog ner storseglet och ringde tävlingsledningen, rapporterade Kito de Pavant i första rapporten efter händelsen.
De Pavants båt är av en äldre modell och på senare år har en ny säkrare konstruktion för kölen tagits fram.

Även Morgan Lagravière krockade med ett okänt föremål och fick så stora skador på det ena rodret att även han gav upp.

Fransmannen Romain Attanasio kolliderade också med ett okänt föremål och skadade båda rodren på sin Famille Mary. Men efter reparationer i en sydafrikansk vik kunde han återvända och ligger alltså inte sist.

En av favoriterna att vinna, Sébastien Josse, dök ner i en våg i trettio knop och skadade babords bärplan. Vågorna var runt fyra meter höga och vinden i kulingstyrka.
– När du seglar Vendee Globe så vet du att det ingår jobb på båten varje dag. Men då handlar det om att lappa och laga. Jag är en förstahjälpensköterska åt min båt, inte en kirurg, förklarade han i ett pressmeddelande när han gav upp.

Fransmannen Bertrand de Brochas fick dra sig ur sitt fjärde Vendée Globe efter att skrovet skadats och skapat ett enormt oljud ombord.

Kojiro Shiraishis brutna mast.

Den ende deltagaren från Asien, japanen Kojiro Shiraishi, bröt masten en natt i friska vindar och tvingades vända och tog sig på egen hand till Kapstaden.

Även Tanguy de Lamotte skadade övre delen av masten och var en av de första som tvingades ge upp.

De första båtarna har avverkat mer än halva sträckan mot mål och vinnaren beräknas återvända till franska Les Sables d’Olonne i mitten av januari.

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Bankmannen och styrelseproffset Arne Mårtensson och hans fru Heléne är på långsegling med 62-fotaren Yaghan igen.  Om några veckor räknar de med att angöra sin drömdestination Sydgeorgien.
”Sedan har vi sett allt vi vill se av världen”, säger Arne till På Kryss.

Det har gått sju år sedan Arne Mårtensson och hans fru Heléne kom hem från sin tre år långa världsomsegling med Hallberg-Rassy 62:an Yaghan. Den resan tog dem bland annat till Falklandsöarna och Antarktis, och det var just dessa sydliga farvatten som gav mest mersmak under hela resan.
– Vi har seglat nästan 100 000 sjömil tillsammans och kommit fram till att vi trivs bäst på kalla vatten. I våra böcker om världsomseglingen skrev jag att vi någon gång i framtiden också ville se Sydgeorgien. Det är detta projekt vi nu genomför, berättar Arne för På Kryss.

Paret Mårtensson kastade loss från Stockholm i mitten av juli och har nu nått Punta del Este i Uruguay. Imorgon, torsdagen den 15 december, sätter de kurs mot mot Stanley på Falklandsöarna där de planerar ett kort stopp för att fira jul, innan de fortsätter österut mot Sydgeorgien.
– Förhoppningen är att vara framme redan till nyår. Men det beror på vädret. På dessa vatten måste man invänta de rätta väderlägena för att inte råka illa ut, säger Arne.

Sydgeorgien är en unik subantarktisk ö i Sydatlanten, med 5 miljoner pingviner och 65 miljoner fåglar. Men för Arne och Heléne är det lika mycket öns historia som lockar.
– Otto Nordenskiölds första svenska Antarktis-expeditionen 1901-1903 stannade på Sydgeorgien, och expeditionens kapten C.A. Larsen gav namn åt den viktigaste ankarplatsen Grytviken, berättar Arne. Också Schackelton, som genomförde sin unika segling från Elephant Island till Sydgeorgien, ligger begravd där. Sydgeorgien var dessutom världens valfångarcentrum i många decennier fram till 60-talet. Så den skandinaviska anknytningen är stark.

Mårtenssons Hallberg-Rassy 62:a Yaghan i Punta del Este, i väntan på avsegling mot Falklandsöarna och Sydgeorgien.

Från Sydgeorgien planerar Mårtenssons att fortsätta direkt till Kapstaden. Och därifrån hem via St. Martin, Azorerna och Rotterdam. Tanken är att vara tillbaka i hemmahamnen i Stockholm lagom till midsommar 2017.
21 000 nautiska mil på mindre än ett år. Varför så bråttom? frågar vi. Men svaret kommer inte som någon överraskning.
– Vi vill se barnbarnen växa upp och inte tappa kontakten med dem.

Någon mer långsegling har Arne och Heléne inte inplanerad. Inte så här långt i alla fall.
– Sydgeorgien är det sista vi har på vår bucket list. Sedan har vi sett allt vi vill se av världen.

LÄS MER: Följ Arne och Heléne Mårtenssons resa på bloggen

SE VIDEO: 21 avsnitt om Mårtenssons världsomsegling med Yaghan

Linda Hammarberg
redaktion@pakryss.se