Av drygt nio månader på Atlanten gav seglatsen hem från södra halvklotet, ofrivilligt utan motor, resans största och bästa upplevelser. Soloseglaren Emma Ringqvist la till i Göteborg på måndagseftermiddagen och vill lära sig mer om fiske innan nästa långfärd.

Strax efter lunchtid på måndagen passerade Emma Ringqvist Vinga i åtta knop med sin Laurin 32, SY Caprice. Kulingen bjöd på en snabb final genom Göteborgs skärgård på det över nio månader och 15000 sjömil långa äventyret runt Atlanten. För att inte komma för tidigt till mottagningskommittén på Tångudden i Göteborg var Emma tvungen att slå fram och tillbaka en bra stund mellan Långedrag och Älvsborgs fästning utanför Göteborgs hamn.
– Vinden och vädret utanför Göteborg och i Yttre Hebriderna var det tuffaste på hela resan, berättar Emma efter att hon lagt till vid Tångudden.
– När jag gjorde en gipp vid Trubaduren, helt kontrollerad, gick ändå fyra travare i det revade storseglet. Och så kom en stor våg in i sittbrunnen utanför Vinga som någon våg aldrig någonsin har gjort tidigare på Caprice, säger Emma Ringqvist och skrattar.
– Vädret var annars en av de där sakerna som jag förväntade mig skulle vara svårare och mer dramatiskt. Men jag har egentligen inte hamnat i något riktigt tufft väder. Någon sa att hemma är det inte så ofta riktigt hård vind och oftare än så behöver det inte vara det på havet heller. Vädret är snarare mer förutsägbart än hemma på många platser.

Emma Ringqvist la till i Tångudden vid 15-tiden på måndagen drygt nio månader och 15000 sjömil efter starten från samma hamn. Bild: Magnus Sundberg

Vad har hänt som du inte förväntade dig skulle inträffa?
– Det var tuffare än jag trodde. Men också mer givande. Eftersom motorn la av på väg mot Tristan da Cunha så var jag helt utelämnad till vädret resten av resan hem. Blåser det inte så står man still helt enkelt. Tystnaden där ute i stiltjebältet var fantastisk – när jag väl kunde uppskatta den. För mig tog det en dag med gråt och frustration över att bara stå still, tills jag kunde acceptera situationen och se och njuta av omgivningen. Vattnet var en enda stor silveryta och tystnaden total. Men perioderna med stiltje och mycket lätta vindar, sammanhängande som mest i åtta dygn, gjorde att maten höll på att ta slut. Annars hade jag inte stannat i Stornoway utan seglat raka spåret till Göteborg. När det gäller valet att segla själv så är jag är en person som ibland vill vara ensam och nu ville jag utforska det. Och det fick jag verkligen. Men nu räcker det – nu vill jag utforska andra människor, skrattar Emma som inte tror att hon hade fått vara med om den starka positiva känslan av att vara själv om hon inte gått igenom även svåra stunder.
– Att söka sig till ensamhet är ju uråldigt och jag upplever att man kommer till ett djupare ställe i sig själv som man inte kan komma till i en stad och tillsammans med andra. Och alla känslor är förhöjda när man är själv så länge: mer lycka, större frustration och så vidare. Det kanske låter flummigt, men jag fick en styrka jag bär med mig.

Vad har du lärt dig när det gäller segling och livet på båten?
– En hel del eftersom jag aldrig har långseglat så här tidigare, även om jag seglat i hela livet. Bland annat har jag lärt mig mycket om klimat och hur olika det kan vara på havet. I vissa områden var det överraskande många korta vindbyar, squalls, och på andra vatten var det lugnare så att man kunde ha mer segel uppe även på natten.
– Och så har jag lärt mig att ta hand om fisk utan kylmöjligheter. När jag fick upp en riktigt stor så skar jag den i tunna skivor och gned in i salt och la sedan i vitvinäger. Gott och mättande och jag har kvar torkad fisk från Sydatlanten som jag bjöd på nu på Tångudden. Och så tog jag hand om stora flygfiskar som hälsade på. En gång trodde jag att något gått sönder eftersom det lät så mycket. Men det var en stor flygfisk som sprattlade i sittbrunnen. Jag tillagade den och åt upp den. Sedan fiskade jag mycket också på väg hem över Nordatlanten, men jag fick ingenting. Jag måste bli bättre på att fiska och till nästa gång vill jag lära mig mer om vad som fungerar som bete i olika vatten.

Emmas föräldrar Lollo och Klas tog emot med champagne på Tångudden. Bild: Magnus Sundberg

Hur har båten, Caprice från 1969, levt upp till förväntningar och krav?
– Jag har bara haft båten drygt ett år nu, men jag såg till att byta vant, vindroder, roderns fästen, rorkult och annat innan långfärden. Ingenting på båten gick sönder. Och seglen har hållit. Om jag skulle ut med den igen så hade jag gärna renoverat den inuti. Standardinredningen för L32:orna är väldigt enkel och anpassad för långfärd. Jag skulle vilja öppna upp den inuti, men prioriterade förstås att få en stark rigg och säker båt. Däremot körde motorn ihop nere vid Tristan da Cunha trots att den bara hade gått 300 timmar.
– Men jag blev lite fundersam ett par gånger när jag förstod hur flexibelt skrovet är. Laurin 32:orna är byggda utan skott och allting rörde sig väldigt mycket i hög sjö. Jag såg hur navigationsbordet åkte upp och ner och har nu lärt mig att det kallas flytande inredning. Det ska röra på sig.
– När det gäller säkerheten så upplevde jag att min oro faktiskt växte. Jag flyttade ut livflotten till sittbrunnen bland annat och säkrade mig oftare ju närmare hemma jag kom. Första riktiga dramatiken var i stiltje utanför Stornoway när tidvattenströmmen tog mig mot land. Jag hade förmodligen klarat mig, men för att inte riskera något tog jag bogserhjälp in till hamnen.

Caprices inredning från slutet av 1960-talet har passat bra för långfärden. ”Men ska jag segla mer med Caprice vill jag skapa en mer öppen inredning”, säger Emma.

När du gav dig ut från Brasilien var det väl inte bestämt om du skulle gå mot Sydafrika eller hemåt. Hur resonerade du då?
­– Jag visste inte riktigt vad jag ville och det var många faktorer som spelade in – bland annat gick mitt pass ut och jag var inte säker på att jag verkligen ville segla hela vägen hem. Jag övervägde Falklandsöarna, och sedan Sydafrika. När jag bestämt mig för att segla hem båten och styrde mot Tristan da Cunha fick jag en alldeles fantastisk resa. Bara besöket på Tristan da Cunha var värt resan. Jag blev rundvisad av Head of tourism och fick se odlingarna, korna och den fantastiskt vackra lilla ön som har runt 250 invånare. Passkontrollanten, Head of immigration, mindes Sven Yrvind väl. Ön saknar hamn och jag låg ankrad och blev skjutsad från Caprice och tillbaka. När jag skulle få skjuts tillbaka in till ön den andra dagen blåste det för mycket och jag var tvungen att segla vidare. Sen seglade jag till St Helena där jag låg vid en av bojarna på läsidan. Under fyra dygn hann jag bli en del av långseglargemenskapen, simma med valhajar och se ön med sina 4000 invånare. Jag hade tekniker ombord som kollade på motorn, men den skulle behöva mycket arbete och att jag stannade länge. Istället valde jag att segla vidare och om jag hade haft motorn så hade jag inte fått vara med om de där fina stunderna i stiltjen.
– Jag var aldrig rädd att segla utan motorn till havs. Den har man ändå ingen nytta av i en storm. Viktigaste lektionen där i stiltjen var att släppa kontrollbehovet. Som mest hade jag åtta dygn i stiltje eller mycket svag vind. Helt stiltje var det som mest i tre dygn. Jag har funderat på varför man blir så rastlös i stiltje. Det är nog ett mänskligt behov av att alltid vara på väg. Om man tänker efter är det inte så stor grej att ligga stilla och att överfarten tar något dygn längre. Men har man en motor så sätter man igång den och åker ut ur stiltjebältet och så är det inte mer med det.

Nu har du den här långfärden bakom dig. Vad gör du nu?
– Nu är det motsatsen som gäller ett tag: det stadgade livet. Jag ska skaffa jobb och lägga tid med vänner och familj. Fundera på karriären och så. Jag blir kvar i Göteborg och söker jobb. Sen får vi se när det blir fler äventyr framöver. Jag älskar faktiskt segling mer än någonsin.

LÄS MER: Emma Ringqvists blogg från SY Caprice

LÄS MER: Emma inför seglatsen mot Brasilien [pakryss.se 5 december, 2017]

Johan Boström
johan@pakryss.se

Anders Eriksson har lämnat Ljungskile, och tagit upp kampen med Kjell Litwin om titeln som förste svensk att ensam segla runt jorden nonstop. En av de sista som träffade Anders före avsegling var ensamseglaren Emma Ringqvist. På Kryss berättar om mötet.

Det är en sådan där dag man är tacksam för att ligga i hamn. Det är stormstyrka i byarna och vågorna slår hårt mot bryggan. Anders Eriksson har sökt skydd i Ulvesunds marina norr om Ljungskile där han förbereder det sista inför sin ensamsegling runt jorden. Det är nära nu.

Vinden tjuter i riggen men väl nere i SY Malalas ombonade kajuta råder lugn. Där doftar det hemtrevligt av kaffe och kaka. I byssan står Anders och pratar med Emma Ringqvist. Samma Emma och som för bara några veckor sedan kom hem efter en knappt tio månader lång ensamseglats med Laurin 32:an Caprice (läs mer här).

– Anders har varit min guru, han hjälpte mig med mina förberedelser och har kommit med många bra tips och råd längs vägen. Vi har haft kontakt via satellit och det var han som peppade mig att fortsätta mot Sverige istället för att gå in mot Azorerna med trasig motor, berättar Emma.

Pocket Atlas of Remote Islands beskriver bland andra Tristan da Cunha som både Anders Eriksson och Emma Ringqvist har besökt med egen båt. Bild: Linda Hammarberg

Emma seglade i en åtta på Atlanten, och gjorde bara åtta stopp under sin 15 000 sjömil långa resa. Längsta etappen mellan Santa Helena och Hebriderna varade i 67 dygn. Kanske är det därför jag inte förvånas när jag hör att hon har cyklat de nästan två milen från Svanesund på Orust för att träffa Anders. Vädret till trots.
– Jag tappade en del muskler på långseglingen, det är dags att ta tillbaka dem” säger hon och skrattar.

Emma har med en gåva till Anders. En gul liten bok, Pocket Atlas of Remote Islands.
– Den har varit med på hela min resa, berättar hon när hon räcker över den. Båda delar fascinationen för svårtillgängliga platser, och tillhör de få svenskar som lyckats landstiga på Tristan da Cunha, världens mest isolerade bebodda ö. Men de har också något annat gemensamt. De uppskattar ensamhet.

Det är just ensamheten som Emma saknar mest från sin resa nu när hon är hemma igen, och det är längtan efter avskildhet som får Anders att ge sig av.
– Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk. Jag önskar att jag kunde byta med dig, säger Emma.
– Det gör jag också, svarar Anders. Det är svårt att avgöra om han menar allvar eller skämtar.

En målning från Anders fru Betulia hänger på ett skott i Malala.

– Den senaste veckan har varit den svåraste i mitt liv, förklarar Anders. Det är avskeden han tänker på. Anders har redan tagit farväl av sin fru och dotter. De är på väg till Japan med flyg, han är på väg ut till havs. De kommer inte ses på mycket länge. I salongen hänger en tavla föreställandes en ensam kvinna som tittar ut mot horisonten. Den är signerad Betulia, Anders fru. Nio månader kan vara lång tid.

Nästa dag, när stormen bedarrat, glider Anders ut från bryggan. I tysthet. Han sover en sista natt vid sin boj, sjöstuvar och styr sedan ut till havs. Bort från den svenska kusten. Det är torsdag morgon, den 21 juni 2018. Nästan 2000 sjömil framför honom ligger en annan svensk, med samma mål. Kjell Litwin med Vagabond 31:an Selene. Oavsett vem som kommer först är båda vinnare. Vi önskar dem all lycka där ute.

Linda Hammarberg
redaktion@pakryss.se

1969 blev Sir Robin Knox-Johnston först i världen att ensam segla jorden runt non-stop. Nu firas 50-årsjubileet för den bedriften med The Golden Globe Race som går efter samma rutt som Robin Knox-Johnstons.

Till minne av den bedriften ska arton seglare ta sig hela vägen runt jorden, ensamma och utan hjälp av satelliter eller andra moderna navigations-hjälpmedel. De får inte ens titta på digital film utan måste i sådana fall ha med sig videokassetter. På Kryss träffade mannen som inspirerat till arrangemanget och många andra non-stop-försök i år.

Vad tycker du är ett framgångsrikt Golden Globe Race?

– För det första så handlar det om att gå tillbaka till äventyrssegling. Det här är inte högflygande formel 1-båtar utan båtar som de flesta yachters kan identifiera sig med eftersom alla är som familjeseglare. Det finns hundratusentals människor som äger båtar som dessa. Jag tror att det mycket väl kan ge segling en skjuts framåt eftersom människor känner att ”min lilla kryssare kan segla jorden runt”. Därför har jag försökt stödja den här idéen ända sen jag först hörde talas om den.

Så hur ser du framtiden för retro-segling och dess inflytande på seglarvärlden?

– Delvis så hoppas jag att detta kommer leda till fler liknande evenemang. Offshore racing har så stora möjligheter att växa just nu. Du kan köpa en av de här båtarna för 50 000 pund, det är lite mindre än en husvagn, så vi pratar om något som faktiskt finns inom räckhåll för väldigt många människor. Den andra fördelen är naturligtvis att du är till sjöss, att havet är klart och rent, och att vi inte blockerar vägarna.

– Kommer det här leda till mer retro-segling? Kanske. Jag tror att om vi får hälften av båtarna i det här racet att komma i mål så blir det en succé. Det är ofrånkomligt att några av dem kommer bli skadade under vägens gång. Men om hälften av båtarna tar sig i mål så tror jag att det här racet kommer seglas igen om fyra år med mycket fler båtar.

Skulle du säga att det är en sport för vanliga människor?

– Det är ett bra sätt att uttrycka det på. Jag tror det är helt riktigt, det är mycket mer ett folkrace eller hur?

Sir Robin Knox-Johnston har seglat Suhaili sedan han var 23 år gammal. Det var med den båten han tog sig jorden runt 1968.

Man kan säga att The Golden Globe Race har blivit beskrivet i media som ”en seglats för galningar”. Hur skulle du beskriva de seglare som deltar i dag?

– Det där är en hemsk titel. Vi är inte de galna. Människor som stannar kvar är de som är galna. Vi är de som tar oss iväg till vår frihet. Det är en seglats för äventyrare. Det är en seglats för människor som är självförsörjande. Du måste vara självständig, och jag tycker inte det är dåligt.

– Jag tror att det här kan bli ett intressant race, jag vill bara se att seglarna kommer runt säkert.

Så, om du får gissa, hur många seglare tror du tar sig runt till Les Sables d’Olonne på ett år?

– Jag tror att vi kan få nio eller tio som tar sig runt. Jag tror att andra får avsluta på grund av skador på båten, en eller två kanske kommer på att det inte är vad de vill göra, att de inte klarar av det. Men vem vet? Det är ganska vettiga människor där nere, men att skador kommer påverka är ofrånkomligt. Vi får helt enkelt vänta och se.

Varför tycker du att segling inte är på kartan längre?

– Mycket är politiskt. Jag menar, socialisterna säger att segling är för de rika. Nästan tre miljoner människor äger båt i England. Skulle vi vara det rikaste landet i världen om det bara är för de rika? Det är absolut nonsens.

– Går du till de små seglarklubbarna där styrkan i segling ligger, där finns det båtar som kostar mindre än tusen pund. Det finns ingenting där som är elitistiskt, det är entusiasm. Men den attityden går igenom media. De säger alltid att ”det är elitistiskt”. De inser inte hur stor sporten är, eller vilken fantastisk sport det är.

Oskar Huledal
redaktionen@pakryss.se

För att kunna ställa upp i Golden Globe Race tvingades norrmannen Are Wiig sälja sitt hus. Nu är både han och hans OE32 redo att segla 30 000 sjömil, non-stop i nio månader, men han förväntar sig att han kommer ångra beslutet.

Are Wiig har tidigare seglat snabbare segelbåtar och har sjömannamässiga kunskaper även om han inte är någon tävlingsseglare. Just nu seglar han tillsammans med 17 andra ”The Golden Globe Race” som ska ta honom runt jorden, med start i Falmouth, på under ett år.

– Jag har ju egentligen drömt om att segla jorden runt alene sedan 1988, men avsaknaden av pengar har alltid varit ett problem. När möjligheten att delta i GGR kom upp tänkte jag att sponsringen skulle lösa problemet med pengar. Så jag lovade frun att vi inte skulle sälja huset och anmälde mig. Den ursprungliga planen visade sig dock bli svårare att förverkliga än vad jag trott, och i slutändan blev det faktiskt frun som föreslog att vi skulle sälja huset, så hon blev min största sponsor. Utan hennes stöd hade ett genomförande aldrig varit möjligt, säger Are Wiig.

Hur är du som seglare? Styrkor, svagheter?

– Min styrka är att jag är teknisk och finner lösningar, och att jag känner båten hela vägen, jag har gjort alla installationer och förberedelser själv, eftersom det varit billigare. Det är en fattigmanströst jag har.

– Svagheten är att det är många seglare som seglar ifrån mig, jag är inte den bästa seglaren, men jag är bra när det väl gäller, och kan hantera båten gott i mycket vind och mycket väder.

Båten som ska ta Are Wiig runt jorden är en klassisk OE32 vid namn ”Olleanna”. Reglerna i GGR är väldigt specifika på just det planet. Seglatsen får bara genomföras med traditionella hjälpmedel, alltså ingen digital plotter eller satellittelefon. Båtarna måste dessutom vara långkölade, mellan 32 och 36 fot samt designade innan 1988. Därför valde Are Wiig sin ”Olleanna” just till denna tävlingen.

– Jag hittade henne på Klädesholmen i Sverige, såklart, säger han och skrattar.

– Det var ett trevligt brödrapar som till och med sänkte priser när de hörde vad båten skulle brukas till. Från oktober till november seglade jag till exempel till Nordkap, jag seglade i stark storm och är väldigt nöjd med hur båten beter sig i sådant väder, säger Are Wiig.

Hur skulle du beskriva ett lyckat race?

– Först och främst är det att lyckas genomföra det. Man kan ju inte förbereda sig för allt. Man kan träffa nåt som flyter i sjön, man kan bli sjuk eller skada sig. Då ska man ju ha otur, men har man inte det, så tror jag det kommer bli väldigt fint, sen kommer det komma tillfällen där man ångrar sig, där man är rädd och trött och så vidare, men det är part of the game.

Are Wiig ska segla jorden runt i sin OE32.

– Det är också detta som jag tycker är fascinerande med segling som sport, till skillnad från många andra sporter. Det går inte att säga ” Nä, nu vill jag inte mer, nu går jag av” – Du måste vara där, du måste genomföra det. Att säga i en storm ”jag vill icke mer, släpp av mig.” går inte. Du bara måste finna dig i situationen och göra det bästa av det.

Hur har du förberett för reparationer ute till havs?

– Om man pressar en båt att segla så fort det går i 9 månaders tid kommer saker gå sönder. Det är ju 30 000 sjömil, och med mycket sämre väder än vad en vanlig seglare upplever. Men jag är en utbildad skeppsmekaniker som har lätt för att finna lösningar på tekniska problem, och har under många år jobbat med båtar. Jag finner en trygghet i min förmåga att kunna reparera det som kommer behöva repareras.

Hur känner du inför ensamheten?

– Jag är lite nervös att segla ensam i 250 dagar. Den längsta tiden jag seglat själv har hitintills har varit 30 dagar, men att vara själv betyder nödvändigtvis inte att man är ensam. Anders, Kjell och jag planerar under våra världsomseglingar i år ha kontakt via kortvågsradio.

Den 1 juli lämnade flottan på 18 båtar från Les Sables-d’Olonnes för tävlingen runt jorden. Här kan du läsa en intervju med Sir Robin Knox-Johnston vars ensamsegling runt jorden för exakt 50 år sedan ligger till grund för årets Golden Globe Race.

Redaktionen
redaktionen@pakryss.se

Björn Bertoft har fått nog av fossila bränslen och miljöförstörande segling. Nu genomför han en seglats på 2 000 sjömil med en inombordare som drivs av el, giftfri bottenfärg och ska dessutom tråla efter mikroplast på uppdrag av Göteborgs universitet.

– Det är dags för min generation att ta ansvar nu. Ställa om livsstil och inte sitta och snåla om huruvida det är lönsamt med solcell eller inte. Vi har haft kul i 70 år och nu är det dags att förändra, säger Björn Bertoft.

Rutten går från Oslo till Stockholm via Danmark, Tyskland, Estland, Litauen och Finland och på vägen ska han även träffa forskare, klimatentrepenörer och andra som jobbar mot en mer miljövänlig sjöfart.

– Jag känner att jag har levt min beskärda del av ett slarvigt liv. Hela vår generation har inte brytt oss. När jag var liten lärde man sig hur man sänkte sopor med sten liksom. Jag tycker att min generation är rätt värdelös på att ställa om. Vi är ett rikt land och har en hög utbildningsnivå, vi är välinformerade och ändå har folk fem bilar och tycker det är coolare med en brummande motorbåt, säger han.

När Björn Bertoft bestämt sig för att han skulle riva ut sin gamla motor och installera en elmotor i sin båt började han kontakta olika forskare och universitet för att se om det fanns något projekt han skulle kunna genomföra för att seglatsen också skulle ha ett vetenskapligt syfte. Det ledde till att han fått låna två plasttrål av Martin Hassellöv som är professor i analytisk miljökemi vid Göteborgs universitet.

Under resans gång kommer Björn och de ungdomar som han i sitt projekt kommer ta med som besättning att mäta siktdjup och samla upp plaster i ett så kallat citizen science project. Förutom forskningsprojektet och elmotorn som går att ladda under seglingen testar han även en ny finsk, giftfri bottenfärg och kommer laga mat och ladda sin elektronik med hjälp av solkraft.

– Mina barn har växt upp på den här båten och rulltat runt på öarna när de var små. Men då pratade man ju inte om plaster, utan då var det drivved som var det farliga. Jag vill visa min generation lite vart skåpet ska stå med den här satsningen, säger Björn Bertoft.

Björn Bertofts Smaragd med plasttrålen från Göteborgs universitet.

Vad har varit det svåraste hittills?

– Det är ju att få elen att räcka till alla saker som man använder. Det är alltifrån motorn, där jag haft vissa problem eftersom det är en testvariant, till telefonen, datorn och plottern och det där. Man får faktiskt tänka lite att ”oj nu är det morgon så jag måste sätta allt på laddning”. Men krångligare än så är det inte, säger Björn Bertoft.

– Samtidigt har jag haft tur med vädret och inte ännu varit med om en mulen vecka med mycket regn.

Seglatsen har enligt Björn Bertoft själv hamnat precis rätt i tiden med debatten om elmotorer och plaster i haven. Nu hoppas att han att hans exempel ska bli en del i att intresset för miljövänlig segling ökar.

– Jag tror att det finns en längtan efter en återgång till det enkla i segling. Och det är en väldigt skön känsla att segla runt och veta att all energi antingen samlats in av solen eller att man genererat den själv.

Björn Bertofts tre tips till dig som vill segla mer miljövänligt:

1. Njut av seglingen som den varit traditionellt och slå inte på motorn slentrianmässigt när vinden dör.
2. Fundera iallafall på att skaffa en elmotor. I snitt använder man motorn bara 40 minuter åt gången, var en early adopter!
3. Ladda telefoner, datorer och plattor med solceller när du är ute och seglar.

Niklas Gyberg Ivarsson
redaktionen@pakryss.se

Efter flera problem med båten avbröt Sven Yrvind sin 300 dagar långa planerade seglats mot Nya Zeeland efter 40 dagar. Suget att börja bygga en bättre version av den knappt sex meter långa Exlex blev för stort.

Sven Yrvind var på väg mot Nya Zeeland i sin hemmabyggda Exlex, den lilla båten som bara mäter 5,76 meter på längden och 1 meter på bredden. Seglatsen såg han som ett experiment i en båt som bara drar 30 centimeter och dessutom är råriggad med två parallella master.

En månad efter att han lämnat Dingle i Irland fick han dock nog och avbröt resan i Madeira. Under färden brottades 79 år gamle Yrvind med ett styrsystem som inte ville fungera och det faktum att båten var för tung och gick för långsamt för att ta sig fram enligt planen. Redan efter fem dagar hade han dessutom börjat rita på en ny modell, Exlex Minor, som nu ska byggas utan många av de problem som Exlex led av.

När fattade du beslutet att avbryta seglatsen?

– Tanken kom ganska tidigt för båten var ju väldigt instabil och långsam och trång. Jag visste väl det redan innan men skulle jag satsa på något nytt då måste man satsa ordentligt så jag tänkte att jag kör på ändå, säger Sven Yrvind.

Men när han började närma sig Madeira fanns där inte så många andra allternativ än att stanna.

– Jag hade ju kunnat segla till Västindien men där är det ju orkansäsong och så har jag så lite pengar. Och hade jag seglat utanför Madeira så hade jag kommit utanför EU. Jag började rita på nästa båt efter bara några dagar och så gick det så himla bra så jag blev ju sugen på att sätta i gång direkt. 

Samtidigt som det fanns mycket problem med den lilla båten så var det också mycket som Sven Yrvind var nöjd med.

– Det var ju 40 dagar till havs. Och det var ju en fantastisk båt i många avseenden för den har ju ingen köl. Masterna som var placerade bredvid varandra fungerade otroligt bra och den hade en fantastisk kursstabilitet, säger han.

Sista bilden av Exlex på Madeira innan båten skrotades. Sven Yrvind är nu tillbaka i Sverige och jobbar på nästa båt. Foto: Privat.

Trots det var det inget svårt besluta att avsluta resan enligt Yrvind, något som också innebar att båten skrotades på Madeira.

Med sig hem har han nu bara seglen, elektronisk utrustning och ytterligare lite småsaker från båten som var tillräckligt lätta att frakta hem. Sedan han kom hem har han redan börjat jobba på den nya båten, som han kallar ”oceanens mountainbike”.

När hoppas du kunna ge dig av med nya Exlex Minor?

– Först ska jag göra en seglande modell i full skala, sen får vi se. Det blir ju alltid så när man är ute på så här ovanliga grejer. Sen hänger det på ekonomin också. Men i den här nya är det meningen att man ska få plats med två stycken. Så jag ska hålla ögonen öppna efter någon trevlig tjej, säger Yrvind.

– Jag har ingen prognos och gillar att jobba utan tidspress.

Den nya båten är tänkt att ha fem master, en i glasfiber längst fram med bland annat en rullfock och sen två parallella master och ytterligare två som mesan. Dessutom ska den kunna plana i undanvind och goda förhållanden. Med sig från den misslyckade seglatsen till Nya Zeeland tar Sven Yrvind inte bara lärdomarna om sitt båtprojekt.

Vilket ögonblick kommer du minnas mest från den här resan?

– Det är ju alltid fantastiskt och vara ute. Just hur otroligt stort havet är, och tomt. Det där ändlösa eviga havet, det blöta djupa blå.

– En del menar ju på att jag är lite gammal för att hålla på och segla så här. Men jag tar med mig att jag är i toppenform. Nu var det 40 dagar och inget sötvatten att tvätta sig i och imunförsvaret blir ju sämre, men jag hade inga problem alls. Det känns som att jag kan hålla på hur länge som helst till.

Niklas Gyberg Ivarsson
redaktionen@pakryss.se

På grund av en skadad axel avbryter Anders Eriksson sitt försök att segla solo jorden runt nonstop.
”Man lever längre om man fegar ur ibland, dessutom handlar det inte bara om mig”, skriver Anders efter beslutet att låta säkerheten gå först.

Anders Eriksson startade med sin 40-fots ketch Malala från Ljungskile i midsomras. Sedan dess har han seglat genom Nordsjön och Engelska kanalen och passerat ekvatorn. Förutom ett trasigt vindroder och andra mindre skador på segel och utrustning, som har reparerats, har det gått fort söderut. Men i söndags, när Anders skulle reva mesanseglet i blött väder, inträffade en avgörande händelse som ledde till det svåra beslutet att avbryta jordenruntseglingen.
”Jag satt ner i lovart med ett ben på var sida om masten, uppe på styrhustaket. Det regnade och var blött. Jag håller på att lägga av fallet som sitter på en vinsch i lä, så jag har överkroppen framför masten, när det kommer en överhalning åt lä. Jag glider runt, högerarmen som borde reagerat instinktivt och huggit tag i masten gör inte det och jag är på väg att vrida runt och med ryggen först falla rakt ut när jag med sidan slår i storbommen”, skriver Anders på sin blogg Sailing Malala på Facebook.

Axeln, som tidigare ”småkrånglat”, undersöktes av läkare med ultraljud innan avfärd och läkaren konstaterade att en sena var av och att ledkapseln skadats. Ordinationen blev, som Anders återger den, att ”segla runt jorden gärna solo, men bara ett varv. Var försiktig. Axeln kan lättare hoppa ur led, men den glada nyheten är att lättare hoppar i rätt igen”.

Men när armen inte lydde och kunde hålla Anders på plats vid revningen blev situationen en annan. Längre söderut skulle Anders byta ut den relativt lugna Sydatlanten i varmt väder mot Roaring forties med återkommande stormvindar och betydligt kallare väder. Anders har inför långfärden varit tydlig med att han varit beredd att avbryta om det krävs för att inte äventyra säkerheten ombord.
”Incidenten var vad som behövdes för att på djupet analysera risken”, skriver Anders, som förberett seglingen i tre år, till På Kryss.
”Det blir lättare att acceptera omständigheterna och beslutet när man sätter ord på det. Augusti därnere motsvarar februari i Nordatlanten, fast därnere med ännu högre stormfrekvens. Då kanske man bör vara 100 procent hel för att vara där. Jag är lite som en enarmad surfare framme på däck när det blåser, balansen blir lidande och även förmågan att snabbt gripa tag”.

Anders Eriksson styr nu norrut med Azorerna som mål. ”Stämningen på det goda skeppet Malala är fortsatt ganska låg, men den blir bättre, Att dubbla doldrums verkar ungefär lika korkat som att hoppa på ett ben runt Vättern, nog ingen som gjort det heller…”

Bloggandet på Anders facebooksida fortsätter och innehåller allt från dramatiska redogörelser om livet ombord till spännande minnen från hamnar och vatten som han passerar. Anders har seglat jorden runt tidigare och arbetat som befälhavare på allt från Ola Skinnarmos expeditionsbåt genom Nordostpassagen till bogserbåt på Grönland.

När Anders fattade sitt beslut var han bara några hundra sjömil från att segla ifatt Kjell Litwin som startade med sin Vagabond 31 från Falmouth i juni. Även Kjell med målet att segla jorden runt non-stop. Kjell hälsar via satellitsändare till På Kryss-läsarna att allt är väl ombord och att han ser fram emot att komma halvvägs för att kunna ”segla mot något, istället för från något”. Fler rapporter från Kjell kommer här på pakryss.se och i kommande På Kryss.

En tredje svensk står i startgroparna för att påbörja sin solosegling nonstop jorden runt. Magnus Reslow förbereder sig för avfärd i Höganäs.

Carl Rosell påbörjade sitt försök att segla jorden runt nonstop på egen hand förra året. Efter att vindrodret havererat avbröt han efter nära fem månader till havs, men blev därmed den svensk som seglat längst solo utan stopp någonsin. Carl utesluter inte att försöka igen.

LÄS MER: Anders Eriksson facebooksida Sailing Malala

Johan Boström
johan@pakryss.se

400 sjömil söder om Sydafrika gick norrmannen Are Wiigs OE 32:a runt och masten bröts. Nu är Are på väg mot Kapstaden för motor.

Are Wiig köpte sin Olle Enderlein-ritade OE 32 av Göran och Sören Johansson på Klädesholmen för att delta i jordenruntkappseglingen Golden Globe Race 2018, GGR. Are har seglat relativt snabbt efter starten från Frankrike i juli och hade nått cirka 400 sjömil söder om Sydarfrika när haveriet inträffade. På grund av ett tidigare problem med vindrodret låg Are bi med båten för att reparera när en ”häftig sjö” kapsejsade båten.
– När jag kom upp igen var det kaos överallt. Masten var knäckt och det betyder ju slutet på det här, säger Are Wiig i ett samtal via satellit till GGR:s tävlingsledning på måndagen. Förutom masten och en sönderslagen ventil är båten i skick att ta sig för motor till land, enligt Are själv.

Are Wiig råkade ut för ett masthaveri med sin OE32 på måndagen. Bild: Oskar Huledal

– Det här är inget som man kan hantera. Det har varit en förfärlig sjö i dag, säger Are som konstaterar att det var roligt så länge det varade och att han kanske kommer att försöka ta sig runt jorden solo nonstop en gång till. Han tackar också alla som har stöttat honom inför satsningen som bland annat innebar att Are och hans fru sålde det egna huset för att finansiera utrustning och deltagande.

Olle Enderleins OE 32 finns både som varvsbyggd och som egenbygge. Förra våren kapsejsade en OE 32 i Nordatlanten med mastbrott som följd. Skepparen beskriver händelsen i På Kryss nr 6, 2017.

Svenske långseglaren Kjell Litwin befinner sig med sin Vagabond 31 väster om positionen där Are Wiig råkade ut för haveriet. Kjell gör god fart och hälsar till På Kryss läsare att allt är väl ombord.

Läs mer om GGR och andra soloseglare på väg jorden runt solo just nu i tidigare nummer av På Kryss. Läs intervjun med Are Wiig inför starten av GGR här.

LYSSNA: GGR:s samtal med Are Wiig efter olyckan

LÄS MER: GGR:s hemsida med positioner

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

En utsliten gammal stor står i vägen för det första svenska deltagandet i legendariska Route du Rhum. Seglaren Mikael Ryking har kvalificerat sig till havskappseglingen, men kassan sinar.
– Det vore för jäkligt om det här skulle stoppa honom, säger Henrik Hydén som är en av initiativtagarna till en insamling för ett nytt storsegel.

Mikael Ryking är en av Sveriges mesta havskappseglare och har lagt över 30 000 sjömil bakom sig de senaste åren i allt från Gotland runt, Transat Jacques Vabre och Rorc Caribbean 600 till ARC:en. Han har bokstavligen tävlat sig ett par varv runt Atlanten. Efter glädjebeskedet i augusti att han kvalificerat sig och fått en startplats i legendariska Route du Rhum blev det tydligt att det intensiva kappseglandet slitit hårt på båten och utrustningen.
– Vi har sett Micke från sidan och varit nära honom under de senaste åren och ser att det behövs hjälp för att nå dit han förtjänar, säger Henrik Hydén som tillsammans med Jesper Hoffstedt och Karl Jungstedt dragit igång en insamling till Mikael Rykings satsning.
– Vi tror att det finns ett stöd hos seglare och allmänhet att backa honom till starten av det här. Micke är en inspiratör! Kan han segla så tjänar seglingen och många andra på det. Han visar vad man faktiskt kan göra – att man kan gå vidare från de små seglingarna här hemma till internationella sammanhang. Han har gjort det många drömmer om och själv har jag väl tänkt att ”Visst! I nästa liv”, men Micke gör det nu! Trots sponsorer drar han ekonomiskt största delen av lasset själv och det är tungt!

Henrik Hydén vill att fler ska få chansen att inspireras av vännen Mikael Rykings havskappseglingsäventyr. Nu hoppas han att många bäckar små ska räcka till ett storsegel inför Route du Rhum.

Mikael Ryking har beskrivit deltagandet i Route du Rhum som en av sitt livs största drömmar.
– Nu har han chansen, men ett helt storsegel står mellan honom och startlinjen. Det vore för jäkligt om det här skulle stoppa honom. Därför gör vi det här nu, säger Henrik Hydén som beskriver sig som en seglingsentusiast som gillar kappsegling.
­– I år har jag inte alls haft möjlighet att kappsegla, men jag och flickvännen har utforskat Stockholms skärgård med båten. Och jag tror inte att man måste vara kappseglare för att inspireras av Micke att våga lite mer – vad det än handlar om i ens eget liv.

Starten går den 4 november. Hur bråttom är det att stötta med pengar?
– Micke är i skriande behov av ett nytt storsegel och ska man sy upp ett nytt så är det akut. Vi kanske har två veckor på oss. De här pengarna kanske inte räcker hela vägen, men i kombination med någon sponsor hoppas jag att det ska gå vägen. Vi har valt den billigaste lösningen med Swish och ett bankkonto för de som vill bidra och all information finns på vår Facebooksida.

Inititativet är helt vännernas eget.
– Jag tror förstås att Micke uppskattar det här. Har man möjlighet att bidra med en större summa eller vill sponsra som företag är det bäst att ta kontakt direkt med Micke via hemsidan Ryking Ocean Racing.

Mikael Ryking finansierar sin havskappsegling bland annat med kurser ombord på sin Pogo 40 S2, Talanta. Mellan havskappseglingarna föreläser han också och var bland annat med i Kryssarklubbens program under de senaste årens Allt för sjön-mässor. Hans båt ligger för närvarande i Lorient i Frankrike, drygt ett par hundra sjömil från starten av Route du Rhum i St Malo.

Route du Rhum startades 1978 och går från St Malo i Frankrike till Guadeloupe i Karibien. Sträckan är cirka 3500 sjömil lång och Mikael Ryking är en av rekordmånga, 122, deltagare i en av sex klasser.

LÄS MER: Insamlingens Facebooksida (med Swish- och bankkontonummer)

LÄS MER: Ryking Ocean Racing

LÄS MER: Ryking toppade långseglaråret med guld (pakryss.se 27 oktober, 2016)

Mikael Ryking seglar ofta solo eller med liten besättning ombord på sin Pogo 40 S2, Talanta. Nu kan han bli förste svensk i Route du Rhum.

Västra Lombok i Indonesien drabbades av två kraftiga jordbävningar i slutet av juli och början av augusti i år. Hundratusentals människor blev hemlösa och cirka 500 personer dog. Just nu hjälper en eskader långseglare till att bygga en förskola.

Nu i september, en och en halv månad efter jordbävningarna, har livet börjat återgå, om inte till det normala, så i varje fall till en ny vardag. Att bygga tillfälliga skolor har prioriterats, så barnen skulle komma in i sina dagliga rutiner igen.
– Vi seglar med en statligt organiserad eskader i Indonesien, rallyt Sail2Indonesia, med ett 40-tal deltagande båtar, berättar Sven-Gösta Rundqvist på båten Randivåg från Göteborg.

Sven-Gösta Rundquist gräver fram den gamla trappan tillsammans med Sandy från Australien. BILD: Lisa Rundquist

– Vi kom till Indonesien samtidigt med det första stora skalvet, i slutet av juli. Då sa ledningen att vi inte skulle besöka Lombok på grund av jordbävningen, men sen ändrade de sig.
Sedan några dagar finns ett trettiotal båtar ankrade utanför marinan i Medana på norra Lombok. Marinan har klarat sig relativt bra från skador av jordbävningen medan byn innanför marinan ligger i ruiner.

Frank från Holland lägger sista handen vid takkonstruktionen innan takstolarna läggs på.

– Det är oerhört smärtsamt att se förödelsen, berättar Sven-Gösta.
– Men det verkar som byborna har kommit över den första chocken och nu börjar se framåt.
Redan innan eskadern kom till Medana kom frågan om seglarna kunde tänka sig att hjälpa till. Förskolan behövde ett hus. Tältet man hade lånat blev för varmt så en luftig byggnad med tak stod på önskelistan. Amerikanska Trevor, med förflutet i byggbranschen, och hans fru Kimi åtog sig projektledning. Trevor ritade ett hus, beställde byggmaterial och ledde arbetet. Kimi samlade in pengar, letade arbetskraft och samordnade med internationella Rotary, lokalbefolkning och seglare.
– För oss är det självklart att hjälpa till, säger Trevor.
– Det räcker att bara tänka på en naturkatastrof av denna dignitet, för att man skall börja fundera på vad man kan bidra med. Då jag har erfarenhet av husbyggen var det en självklarhet att ta tag i förskoleprojektet.
Kimi är glad över medseglarnas engagemang:
– Det är fantastiskt att se hur seglarna har ställt upp för byn och för förskolan, antingen med pengar eller som arbetskraft – eller både och, säger Kim.

Förskolan byggs av bambu med ett tak av en kraftig presenning. Flätade väggar av naturmaterial gör att byggnaden blir luftig och golvet läggs med naturmaterial. En toalett med handfat finns också med i byggnaden. Byggnaden liknar de gamla traditionella husen som fanns i Indonesien tidigare, innan man började bygga betonghus.

Skylten är det enda av den gamla förskolan som finns kvar. I bakgrunden syns den nya byggnaden ta form. BILD: Lisa Rundquist

På frågan om varför seglarna ställde upp fick jag ungefär samma svar från alla:
– Det är klart att man hjälper sina grannar, säger Max från Australien.
– Det är förfärligt att se hur byn ser ut med alla raserade hus, säger Lars från Danmark.
– Det känns bra att kunna hjälpa till. Jag vill försöka ge tillbaka lite av all vänlighet jag tidigare har mött här i Indonesien, säger Frank från Holland.
­ Joachim från Frankrike hör till de som kom fram sist i eskadern.
– Det räcker att titta runt i den raserade byn för att man vill hugga i och hjälpa till med något.
– Det går inte att hjälpa alla, men att göra något känns bra, säger Sven-Gösta Rundqvist.
– Här vet vi ju också att våra pengar och vårt arbete blir till något som verkligen behövs.

Förskolan beräknas stå klar efter två veckors arbete och Trevor bedömer livslängden på huset till mellan sex månader och två år. Under tiden kan planerna för en permanent förskola utarbetas.

Sven-Gösta och Lisa på sin båt Randivåg som nu seglar i Indonesien. BILD: Lisa Rundquist

Lisa Köhler Rundqvist
redaktion@pakryss.se

Kjell Litwin samlar nu vatten, deciliter för deciliter, och hoppas på bättre vindar i södra Indiska oceanen för resan österut.

Efter att Kjell Litwin i mitten av förra veckan fick 20 liter vatten från en segelbåt i närheten har han nu samlat ytterligare fyra liter regnvatten ombord på sin Vagabond 31, Selene. Så här har Kjell rapporterat till På Kryss de senaste dagarna:

Fredag, 28 september:
Har idag samlat 3 l regnvatten i svaga (sällsynt) vindförhållanden. Hårda vindar är annars problemet.

Lördag, 29 september:
För att samla vatten använder jag en plastfilm, samma som till rutor i kapell. Den är 0,6 x 1,0 meter och u-formad med hjälp av 2 trälister. Nederkanten är fäst till en tratt som i sin tur är fäst till en 10-litersdunk. Den kan handhållas eller monteras fast vid undanvind. Den anordningen används vid hårdare vindar.
För övrigt har jag en konisk duk som spänns upp över sittbrunnen. Den fungerar endast när det inte blåser. Det vill säga hittills bara en gång och det var i Doldrums. Övrigt alltid hård vind vid regn. Samlade 3 liter igår, guld värt!

Vattenåtgången: Gröten gör jag på 3,5 dl vatten + 2 × 1 dl till dagens kafferanson. Totalt 5,5 dl per dygn. Enda mat som kräver vatten är spagettin. Använder havsvatten då. Har också pulvermaten Jake (en shake med kolhydrater och protein). För den krävs 4 dl vatten, men det blir en sats var tredje dag. Tas till muslin som är min dagliga lunch. Övrigt så är det vid bak som inte sker var dag.

Måndag, 1 oktober:
Nu sitter jag fast i en rävsax. Vinden verkar mojna och sjöar från alla håll. Finns inte en chans att segla sig bort från det här just nu. Jag har samlat en liter regn = 2 extra dagars överlevnad. Skurarna är för korta och inte kraftiga nog. Mest dugg faktiskt.

Det kan bara bli bättre nu.

Tisdag, 2 oktober:
Hög sjö, svag vind. Haft bättre lägen… Seglarlivet ska inte vara lätt, men visst önskar jag mig laber vind akterifrån…

/Kjell

LÄS MER: Kjell Litwin får hjälp med vatten från GGR-seglare  [ 27 september, 2018 ]

LÄS MER: Litwins position- och statusrapporter via Garmin Mapshare

LÄS MER: Om vattenhjälpen till Litwin på Golden Globe Race:s hemsida

Utmaningen Jester Challenge hyllar långseglaren Blondie Hasler och hans nordiska folkbåt. Men nordiska deltagare lyser med sin frånvaro. Det vill jag ändra på, skriver Jürgen Asp och uppmanar fler soloseglare att hänga med honom västerut i sommar.

Sommaren 2019 ämnar jag och min båt Nanuk delta i soloseglingen Jester Baltimore Challenge. Med längsta båtlängd på 30 fot går starten från Plymouth i södra England den 16 juni till målgången i Baltimore på Irland. Lagom till festligheterna på Baltimore Pirate Festival 21–23 juni.

Jester Challenge är en något annorlunda kappsegling, sprunget ur det som en gång startade 1960 och hette Observer Singlehanded Trans-Atlantic Race, Ostar, från Plymouth till Newport, USA. Namnet Jester är hämtat från en modifierad nordisk folkbåt med djonkrigg som deltog och seglades av den marina uppfinnaren och enastående seglaren Herbert Blondie Hasler (porträtterad i På Kryss nr 4, 2017). Arrangemanget är även en hyllning till Haslers stora innovationer för bland annat självstyrning.

Blondie Haslers ombyggda folkbåt hette Jester och försvann till havs 1988. I dag finns flera båtar med liknande riggar och självstyrningsteknik.

När Hasler deltog i Ostar 1960 kom han i mål med sin 26-fotare efter 48 dygn på andra plats efter sir Francis Chichester som hade en dubbelt så lång båt!

Ewen Southby-Tailyour har beskrivit Jester Challenge som ett modernt försök att klara sig själv och ta ett personligt ansvar, varigenom enastående seglare utmanar sig själva mot det värsta Atlanten kan kasta på dem för att nå Azorerna eller norra Amerika. Det handlar om det. Det är inte en klubb. Varje seglare tar ansvar för sig själv. Det finns inga följebåtar, säkerhetskontroller eller inträdesavgifter. Eller som någon en gång sa, det är bara en massa härligt galna seglare som gillar att klara sig själva och uppskattar livet till havs.

Jester Challenge har arrangerats flera gånger och året 2018 seglade ett gäng från Plymouth till Newport, Rhode Island. Sommaren 2019 träffas soloskepparna åter för att segla över Irländska sjön till Baltimore och där tänkte jag delta med Nanuk. Seglingen till och från starten är förstås längre än själva utmaningen över Irländska sjön, men jag hoppas få sällskap med andra seglare från Norden som vill hänga på. Det är ju ändå en Nordisk folkbåt som står i centrum. Vill du öka det nordiska deltagandet så läs mer på Jesterchallenge.wordpress.com och kontakta gärna mig för att utbyta information, få tips och råd.

Klaus Jürgen Asp
, Göteborg
jurgen.asp@telia.com

[ Jürgen Asp medverkar regelbundet i På Kryss. I nr 8, 2018, skriver han om Storfidran Goodwin II och i nr 1, 2018, om en vinterfärd runt Skåne. Jûrgen har också illustrerat artiklar och seglar en brittisk Trapper 501, Nanuk. ]

Åtta svenska båtar deltar i årets ARC-eskader över Atlanten. Av de sammanlagt 178 båtarna är en engelsk Halmatic 30 minst och störst är den mäktiga 39-meters Vitters G2, en one-off.

En klassisk träffpunkt för seglare i Las Palmas är Sailor’s Bar vid marinan. När På Kryss anlände på fredagskvällen träffade vi först skepparen på den finska Svan 441 båten, Clarissa. Båten hade seglats ner med sammanlagt 77 olika gastar från föreningen Ocean Ladies. Åtta Ocean Ladies-medlemmar ska nu segla tillsammans över Atlanten.

I närheten satt också svensken Jarl Modén som gastar på den engelska 72-fotaren Challenger. Många katamaranseglare samlades också här denna sista fredagskväll i land på några veckor framåt.

Familjen Bohlin är en av femton barnfamiljer i ARC:en.

På lördagen, dagen före start, letade vi rätt på den minsta av de åtta svenska båtarna. En Norlin 37,  Felicia, med hemmahamn i Kolmården. Två barn finns med ombord : Hulda, 10 år, och Ester 8 år. Mamma Jenny Bohlin som är lärare håller skola för Hulda ombord och pappa Tobias Bolin undervisar andraklassaren Ester. Med ombord är också gasten Mats Karlsson från Norrköping. Det var fullt med arbete kvar ombord inför starten, båten packades och frukten tvättades medan barnen var i land och lekte med nya kompisar.

Tobias Lagerbäck är ARC:ens yngsta skeppare på en svensk båt med sina 27 år. Ludwig Lindebratt,
Oscar Tauberman och Michael Söderberg är gastar på Moodyn Seren.

Vid samma brygga hittar vi en svensk Moody 419, Seren, med skepparen Tobias Lagerbäck, 27 år. Tillsammans med tre kompisar har han tagit tjänstledigt för seglingen som vännerna planerat tillsammans sedan länge. Tobias och Oscar köpte  båten i Ipswich, norr om London, i juni.
– Från slutet av juni till mitten av augusti seglade vi till Lissabon där vi lade upp båten. Vi återvände i slutet av oktober och fortsatte resan ner till Kanarieöarna, berättar Tobias som är Kryssarklubbare och läkare till vardags. Yrkeskunskaperna hoppas han inte behöva under de närmaste veckorna, men ARC-organisationen vet vilka båtar som Tobias och andra läkare är ombord på i händelse av behov.

Inför ARC:en och båtköpet gick de en oceanseglingskurs och lärde känna båten Riris skeppare Odd Torbjörn Holm och Anna Runeberg, som de hade mycket roligt med. Nu ligger båtarna mittemot varandra på bryggan. När Seren kom inseglande till Las Palmas hade de glömt låsa förpiksluckan och fick en stor våg rakt in i förpiken. Riri lånade då ut filtar till vännerna. Riri har en mycket bra kaffemaskin ombord och grabbarna i Seren har varje morgon fått ”jättegott” kaffe ombord på Riri.

ARC-grundaren Jimmy Cornell har deltagit i utvecklingen av Garcia Exploration 45. Odd Torbjörn Holms och Anna Runebergs Exploration heter Riri.

Riri är en Garcia Exploration 45 ägd av Odd Torbjörn Holm och Anna Runeberg. Modellen är utvecklad tillsammans med just Jimmy Cornell. Med som gastar är Richard Sjölin och Ingvill Houmb Sjölin. De har haft en fantastiskt fin segling hit efter Europas kuster. Nu är de färdigpackade och väntar på starten. Är de den enda båten som är helt klara redan nu? Nej, det saknas ju en tomburkspress ombord så Torbjörn och Richard börjar såga itu en bräda och tillverka en sån för att spara plats ombord. Samtidigt började Serens besättning skriva sin inköpslista och gick sen iväg för att köpa segelsömmarutrustning och några lattor.

Ja, besättningarna har hunnit olika långt med förberedelserna inför söndagens start. Skepparen på Hallberg Rassy 54 , Trinity III, syns inte till och inte heller skepparen på Najad 511:an Njord när vi kommer förbi. Men att döma av den ouppackade frukten och annat på bryggan finns det en del kvar på att-göra-listan.

Annika Eichner Stark, Per-Olof Stark, Reid Cederlund och Kajsa Blomgren på Sine Cura II.

På Sine Cura II hittar vi Annika Eichner Stark och Per-Olof Stark. Med på sin Jeannau Sun Odyssey 50DS har de gastarna Reid Cederlund och Kajsa Blomgren. De var inte nödbedda att följa med på ARC:en.
– Det kan man ju inte tacka nej till, säger Kajsa som tidigare mest seglat i Östersjön.

Ute på piren bland de stora båtarna ligger Marcus Wallenbergs Svan 70, Bugia Bianca, som bland annat är tidigare Gotland Runt-vinnare. Skeppare och de flesta i besättningen är i land, men vaktchefen Björn Unger arbetar med en spinnaker på fördäck. Han har seglat i hela sitt liv och bland annat seglat America’s Cup ombord på den svenska utmanaren Sverige och på Columbia, Sveriges sparringbåt.
Björn var god vän med Mange Olsson som så många gånger bidragit till god stämning under ARC med sin positiva personlighet och sitt glada skratt. Björn och På Kryss utsände konstaterar att de och många andra på båtarna och i Las Palmas saknar Mange som gick bort 2013 på grannön Lanzarote i sviterna av en stroke.

Sailor’s Bar vid Las Palmas marina.

Christina och Jan-Olov Olsson på Hallberg Rassy 43:an Glittra kommer bärande på en stor låda full med fryst mat. Christina som var ordförande för Oceanseglarklubben förra året seglar nu mot Karibien tillsammans med maken Jan-Olov och gasten Johan Virgin.

Utöver besättningarna på de svenska båtarna är det flera svenskar som seglar på utländska båtar. Eskaderns yngste skeppare Gustav de Vries, 21 år, seglar en av det svensk-kroatiska varvet Mores båtar: den Kroatien-flaggade Solid White. Det är Gustavs tredje ARC och redan den andra gången som skeppare.

Många stora båtar är det nu som seglar mot Saint Lucia i Västindien. Norlin 37:an är minst av de svenska båtarna. Många besättningar ser fram emot seglingen som ett stort äventyr, andra har seglat över förut och satsar på att vinna kappseglingen.

Femton av båtarna som seglar i år har barn ombord. En tydlig ökning av antalet katamaraner har skett med 36 stycken som deltar 2018. Den vanliga cruisingbåten brukar ta 18 – 25 dagar på sig till Rodney Bay i Saint Lucia. Racingdivisionens 21 båtar räknar med att segla betydligt snabbare. Rekordet är drygt 8 dagar för en kappseglare. ARC har seglats sedan 1986 från Las Palmas och grundades av långseglaren och guideboksförfattaren Jimmy Cornell.

Torbjörn och Richard snickrar ihop en tomburkspress till Riri.

Kontakter har skapats och nätverk till nytta för fortsatta seglingar har bildats. Många fortsätter seglingarna efter målgång. Några är borta ett år för att sedan bestämma om de skall segla vidare. Några kanske seglar upp längs den nordamerikanska kusten till New York och vidare. Andra cruisar i Karibien några månader och återvänder till Europa innan orkansäsongen. Några deltar kanske nästa år igen i ARC.

Grabbarna på Seren åker tillbaka och jobbar efter kappseglingen så de har hyrt in en proffsbesättning som seglar tillbaka båten till Lissabon där den läggs upp i väntan på nya äventyr.

Att segla kan vara ett spännande, fantastiskt sätt att leva för många med mycket olika bakgrund och förväntningar.

Man kan följa båtarna på nätet med uppdaterad karta och läsa båtarnas egna bloggar från seglingen här: worldcruising.com/arc/viewer.aspx
På söndagen ser vi båtarna försvinna långt ut på Atlanten efter starten i en frisk medvind…

TEXT OCH FOTO: Gunilla Andermo Näsström och Björn Näsström

LÄS MER OCH FÖLJ BÅTARNA: ARC – World Cruising Club

LÄS MER: SY Seren på Facebook och Instagram

På Kryss utsända Gunilla Gia Andermo Näsström hälsar på Jenny Bohlin på Felicia.

Eskadern styr västerut.

Strax före klockan två i natt gick Mikael Ryking i mål som förste svensk i Route du Rhum. Innan dess satte en hummertina stopp och krävde ett jobbdopp på finalen.

Under drygt 22 dygn snittade Mikael Ryking 8 knop och avverkade 4457 sjömil i klassiska havskappseglingen Route du Rhum. Efter att Mikael Ryking lagt till i Pointe-à-Pitre tidigt i morse var han mycket nöjd.
– Det här är inte bara en tävling, det är också utmaningen att faktiskt ta sig hit. Jag är väldigt nöjd över min placering och glad att vara här! säger Mikael Ryking i ett videoklipp från tävlingsarrangören.

Men under finalsträckan runt Guadeloupe blev det tvärstopp när en hummertina fastnade i kölen 50 sjömil innan mållinjen.
”Jag kunde inte nå linorna från ytan. Inte hjälpte det heller att rulla in focken och backa. Sista utvägen var att stanna och dyka i. Det var i alla fall väldigt varmt och skönt i vattnet!” skriver Mikael Ryking på sin Facebooksida under finalsträckan runt ön. Efter att hindret med tinan var undanröjt väntade en sen kväll och natt i relativt svaga vindar på grund av den nära 1500 meter höga vulkanen La Grande Soufrière som ligger på västra Guadeloupe och är ett effektivt vindskydd från passadvindarna från öst.

Mikael Ryking efter målgång vid Pointe-à-Pitre efter drygt 22 dygn till havs.

Route du Rhum startade i franska Saint Malo den 4 november och på måndagen nådde Mikael Ryking de franska vattnen vid Guadeloupe i Karibien. De sista sextio sjömilen går längs öns kust i ett trekvarts varv innan målgången i den franska öns största stad Pointe-à-Pitre. När Ryking skulle runda öns nordvästra spets tog det plötsligt stopp. En hummertina hade fastnat i kölen och ville inte lossna. Efter ett dopp med kniven kunde han segla vidare efter solnedgången och nådde mållinjen vid tvåtiden med sin Pogo 40 S2, Talanta.
I ett videoklipp från tävlingsarrangören kommenterar en nöjd Ryking:
”Det var väldigt, väldigt svåra förhållanden med mycket vind och många fronter. Jag tror att jag har tappat räkningen på hur många fronter, men det är fem eller sex stycken. Men jag hade inga stora skador ombord. En stor reva i ett av seglen, jag skörade en spinnaker för några dagar sedan. Men det mesta är helt ombord!”

Ett par stora trimaraner kapsejsade och andra tvingades bryta av andra skäl.
”Det var tråkigt att så många var tvungna att bryta och ännu sorgligare med kapsejsningarna. Tro mig, när man är därute och får ett email om att Banque Populaire har gått runt. Då förstår man hur illa det är eftersom man vet vilka omständigheterna är därute.”

Strax nordost om ön Tète à l’Anglais fastnade en hummertina i Talantas köl.

Raka spåret från Saint Malo till Guadeloupe är cirka 3550 sjömil, men sammanlagt seglade Ryking 4457 sjömil. Det har varit en relativt snabb och dramatisk kappsegling med flera kraftiga lågtryck och tidvis väldigt vindfattigt. I Mikael Rykings klass för 40-fotare startade 53 båtar och hittills har 17 brutit. Under de kraftiga lågtrycken seglade Ryking snabbare än många av konkurrenterna och plockade placeringar från 47 till 19:e och gick i mål som den 21:a båten i sin klass. En skörad stormfock, en skadad spinnaker, en krånglande ais, småmeck och perioder med nära stiltje har varit Rykings största problem.

Class 40-båtarna är väldigt utspridda och segraren gick i mål 6 dygn innan Ryking. Jumbon François Lassort hade på tisdagen över 2500 sjömil kvar till Guadeloupe.

Kappseglingen går vart fjärde år sedan 40 år tillbaka och är Frankrikes fjärde största idrottsevenemang. Mediebevakningen är massiv i Frankrike och de mest framgångsrika seglarna är kända för den sportintresserade franska allmänheten. Årets upplaga har bjudit på en hel del dramatik med bland annat flera trimaraner som råkat riktigt illa ut. Att allt kan hända in i det sista fick Alex Thomson bevis på när han med sin Imoca 60 gick på grund vid Guadeloupe och förlorade en förväntad solklar seger.

Mikael Rykings båt Talanta är en Pogo 40 S2 som har en registrerad topphastighet på 31.7 knop. Längsta distans över 24 timmar är 329 nautiska sjömil.

LÄS MER: Oväntat motormeck för Ryking [ pakryss.se, 20 november, 2018 ]

LÄS MER: Micke Ryking: förste svensk i Route du Rhum [ pakryss.se, 28 oktober, 2018 ]

LÄS MER: Route du Rums hemsida

LÄS MER: Ryking Ocean Racing

LÄS MER: De skramlar till Rykings storsegel [ pakryss.se, 13 september, 2018 ]

Mikael Ryking fick sällskap av sina närmaste efter målgång.

Rykings båt är en Pogo 40 S2 som tidigare deltagit i Route du Rhum.

Mikael Ryking vid kartbordet första natten under Route du Rhum.

Redaktionen
redaktion@pakryss.se

Redan på tredje dagen i Svalbard träffade de på en isbjörn. På onsdag berättar de i Marstrand om sommarens resa utanför sjökortets norra gräns i Arktis.

Paret och kryssarklubbarna Andy Schell och Mia Karlsson driver tillsammans företaget 59 North Sailing med sin Swan 48 Isbjörn som för det mesta också är deras hem. De har också långseglarvärldens största podd, On the Wind. Under de senaste fyra åren har de lagt runt 10 000 sjömil per år bakom sig i Karibien, över Atlanten och i Östersjön.

– Att planera in en resa till Arktis var självklart för oss. Vi har alltid längtat dit och båten heter faktiskt Isbjörn, säger Mia Karlsson.
– Efter att vi rustat båten på Orust gick vi iväg tidigt i våras. Förutom en fantastisk vecka i Lofoten valde vi att stå på för det mesta längs norska kusten och hela vägen upp till Svalbard.
– Det betalade sig, fyller Andy i och fortsätter:
– Vi slapp dimman eftersom luften fortfarande var minst lika kall som vattnet och det var nästan inga andra båtar där. Först när vi lämnade i juli så började de andra båtarna att komma.

En mamma och hennes unge kalasar på en val med Mias och Andys Isbjörn i bakgrunden.

– Det var inte läskigt med isbergen som vi trott eftersom det var ljust dygnet runt och ingen dimma. Djurlivet var också överraskande rikt: isbjörn, valross, räv, blåval, knölval och andra valar. Den första isbjörnen såg vi efter tre dagar och sedan såg vi ytterligare tre björnar under tiden däruppe, berättar Mia.

– Upplevelsen att passera ut från sjökortets gräns norr om Svalbard var väldigt märklig. Det blåste tio meter per sekund och vi kryssade på norrut och passerade 80 grader nord där vårt kort tog slut, säger Andy.

– När vi passerat 80 grader kändes det verkligen som att vi var bortom kända vatten. Det var en bra plats att vända på! skrattar Mia som tillsammans med Andy håller ett föredrag om just resan till Svalbard i Marstrand på onsdag kväll.
– Vår första hamn i Sverige med Isbjörn var Marstrand när vi seglade över 2017. Det ligger varmt om hjärtat och vi skulle egentligen vilja utforska hela Bohuslän mycket mer än vi har hunnit med. Nu ligger Isbjörn i Portugal inför nästa resa västerut.

Klarade ni er undan ovädren därnere i höstas?
– Inte riktigt, vi lämnade Isbjörn i Lagos i september och kände oss väldigt trygga med det. Men bara ett par veckor senare kom Leslie, den tredje orkanen någonsin som nått Portugals fastland. Tack vare en vän på plats som höll koll behövde vi inte åka dit och allt gick bra.

Andy och Mia valde att segla till Svalbard relativt tidigt på säsongen.

I våras skrev ni i På Kryss om valet att arbeta tillsammans till sjöss. Att det är väldigt mycket jobb, men värt det. Tycker ni fortfarande så?
– Ja! säger Andy och Mia samtidigt och Andy fortsätter:
– Det är förstås mycket arbete, men vi får träffa fantastiska människor och se så mycket. Nu har vi faktiskt utökat flottan med en båt till, en Swan 59 som heter Ice Bear. Vi kommer att delvis ha parallella kurser ombord på de två båtarna och då har vi ett par skeppare som vi seglat med tidigare, bland annat Simon Börjesson (månadens medlem i På Kryss nr 1, 2019). Vi seglar över Isbjörn via Kanarieöarna i januari och fortsätter till Antigua där Ice Bear väntar. Om allt klaffar så seglar båda båtarna med kurser ombord under våren.

Vad gör ni här i Sverige utöver att hålla föredrag i Marstrand?
– Vi har ett litet hus nära min familj utanför Enköping, berättar Mia. Vi ska framförallt julmysa och ta det lugnt innan vi åker ner till Portugal, men det blir förstås en del jobb med podden och mycket planerande. Och så redigerar vi en bok om Svalbard. Och ännu har vi inte bestämt var vi tar vägen efter Karibien efter nästa år: österut eller Atlanten igen?

Mia och Andy håller föredrag på Marstrands havshotell den 5 december. Entrépris: 100 kronor.

LÄS MER: Stories from the Arctic: om föredraget i Marstrand

LÄS MER: På Kryss nr 4, 2018: Yrke seglare: så lever Mia Karlsson och Andy Schell på sin passion

Isbjörn nådde aldrig packisen i Arktis, men väl glaciärerna som långsamt rinner ner i havet.

Johan Boström
johan@pakryss.se

Kjell Litwin närmar sig sakta men säkert Hobart på Tasmanien med sin Vagabond 31, Selene. Han har seglat längre solo nonstop än någon annan svensk tidigare.

Kjell Litwin lämnade Englands sydkust i slutet av juni och har sedan dess korsat ekvatorn i Atlanten och rundat Afrika. Resan i Atlanten gick relativt snabbt och problemfritt, men påväxt på skrovet, ett trasigt vindroder, tandvärk och brist på dricksvatten har lett till beslutet att avbryta nonstop-seglingen jorden runt för ett stopp i Hobart på Tasmanien. På fredagen hade han mindre än 200 sjömil till hamnen i Hobart.

Från en bästa snittfart under en vecka på 5,2 knop i Atlanten var snittfarten söder om Australien under sista veckan i november, 1,7 knop. Anledningen är bland annat en omfattande påväxt av långhalsingar som skapar kraftigt motstånd under vattnet och drar ner farten. Eftersom Selenes vindroder gått sönder kan Kjell inte heller segla lika effektivt dygnet runt som tidigare. Ett annat problem har varit tillgången på dricksvatten. Tankarna ombord sinade i Indiska oceanen och Kjell fick få hjälp av Istvan Kopar som deltar i havskappseglingen Golden Globe Race 2018, GGR. Kopar befinner sig just nu mellan Nya Zeeland och Kap Horn och har nu (långt senare) i sin tur ont om vatten ombord. Kjell samlar vatten ombord, men har precis så att han klarar sig. Han skriver via satellit att han ser fram emot att komma till Hobart och skulle inte tacka nej till en lättöl. Samtidigt konstaterar han att det första han kommer att dricka är ”troligast vatten från kran på bryggan”. Lagningen i en tand har lossnat och börjat att besvära. Kjells fokus är ändå på fortsättningen från Hobart till Europa. Han ser fram emot att kunna segla utan långhalsingarnas motstånd och med ett fungerande vindroder.

I år är det femtio år sedan Robin Knox-Johnston blev den förste att segla solo nonstop jorden runt. Därför arrangeras havskappseglingen GGR och utmaningen Longue Route. Kjell Litwin seglar utanför de arrangemangen. Av det rekordstora antal soloseglare som gav sig iväg under sommaren 2018 återstår fem GGR-seglare och elva Longue Route-deltagare.

På Kryss publicerar en intervju med Kjell Litwin i samband med det planerade hamnstoppet i Hobart.

LÄS MER: På Kryss artklar om Kjell Litwin och Selene på pakryss.se

LÄS MER: Litwins position- och statusrapporter via Garmin Mapshare

Kjell Litwin ombord på Selene i hemmahamnen på Långholmen i Stockholm i maj, 2018. Bild: Per Runhammar

Johan Boström
johan@pakryss.se

För andra gången i år har Anders Eriksson inlett en nonstopsegling jorden runt. Nu rapporterar han från Malala varje vecka här på pakryss.se.

Anders Eriksson lämnade Ljungskile med sin 40-fots stålketch Malala i juni. Därmed inledde han sitt första försök att ta sig runt jorden för segel på egen hand utan att stanna till i någon hamn. Seglingen gick snabbt över Nordsjön och söderöver i Atlanten. Men en gammal axelskada gjorde sig påmind i södra Atlanten och Anders bedömde att risken var för stor och valde att vända. Istället gick han upp till Kanarieöarna. Någon månad senare, den 8 oktober, kastade han åter loss och styrde söderut, men nu med sikte på att få se en albatross. Målet ändrades sedan att ta sig runt Antarktis och tillbaka till Kanarieöarna.

I november började han att skriva ett veckobrev för På Kryss som han kommer att fortsätta med så länge tekniken och tiden medger. Det senaste veckobrevet publiceras överst.

Vecka 49: Abbe gråkind

Ända sen vi passerade Tristan da Cunha har fågellivet varit rikt. Först av de sydliga havsfåglarna var en gråkindad albatross, den eller en släkting, har varit med sen dess, varje dag. Ibland är dom flera. Jag inbillar mig att en av dom är den som varit med från början och han har fått namnet Abbe gråkind. Som sällskap har han petreller i olika arter och storlekar.
Valfåglar eller blåpetrell snurrar ofta runt Malala som stora bisvärmar i sitt evigt sökande efter föda, dom flyger väldigt ryckigt och är svåra att följa med kikare.

Svetsen är till stor hjälp.

Ibland får vi finbesök. Med ojämna mellanrum dyker den upp, oftast när vinden är frisk. Vandringsalbatrossen, med sitt vingspann på upp till 3,5 meter är det den störste av de alla. Den flyger med pondus och självklarhet.
När den ska starta och landa kraschar inte bara självklarheten och pondusen, hela fågeln ser ut att göra en slags parodi på sig själv, det ser klumpigt, svårt och komiskt ut, som en säl på land jämfört med i vattnet.

Vi trivs fint här nere Malala och jag. Seglingen är ofta krävande, ibland lite väl krävande, men så kommer det en ny dag, en dag med sol och lättare vindar. Lågtrycken här är på fast forward så vädret är sällan likadant någon längre stund.

Farten har hållit sig på ett snitt runt 130 sjömil per dygn. I Roaring Forties toppar på runt 160-170 sjömil per dygn och några dagar med lätta veliga fläktar nedåt 70-80.
Det är långt kvar, de veckor vi varit söder om Cape Towns latitud är bara en början, jag hoppas att vi ska passera Tasmanien i mitten av januari och Kap Horn i början av mars.

Det är långt dit och det är med stor ödmjukhet vi tar oss an dom här vattnen.

Anders Eriksson.

Jag fick just reda på att ytterligare en GGR-båt slagit runt och förlorat riggen. Båten är sönderslagen, det finns inget kvar på däck att bygga nödrigg av. Suzie som är den yngsta deltagaren i GGR och enda kvinnan, blev rejält mörbultad när hennes båt slog runt över stäv, i en så kallad pitchpole. Nu väntar hon på ett lastfartyg som är på väg för att försöka rädda henne.

Nu är de bara fem kvar av arton startande. Detta är tuffa ödsliga och oförlåtande vatten.

Jag läste någonstans att någon jämförde GGR och Longue route 2018 med ARC-rallyt. Det är ungefär som att jämföra K2 med Kebenekaise.
Vi tar en dag i sänder Malala och jag, det går sönder saker, jag reparerar så gott det går och försöker hålla Malala i skick så att hon kan ta hand om mig, så seglar vi på, glada för var dag som allt gått bra.

Idag är en fin dag, en ganska ovanlig dag med bekväm segling för halvvind, solen skiner och vinden kommer från nord, i eftermiddag ska den friska på, men bara upp till ca. 10-12 m/s. På lördag däremot väntar vi på en kuling med vind upp mot 20 m/s.

Havsströmmarna runt Sydafrika sträcker sig långt ut till havs, ibland får vi känningar av Agulhas-strömmen då stiger vattentemperaturen några grader. Inte så konstigt att det bildas mycket oväder och knepig sjö i dom här farvattnen.

Allt väl ombord.

/Anders

Vecka 48: Nytt försök trots allt

Då bedömde jag risken som för stor för att fortsätta söderut mot en vinter i Roaring Forties med en trasig axel.
Den 30:e juli vände vi därför utanför Brasilien efter en nonstopsegling från Ljungskile och seglade upp till Las Palmas, dit vi kom efter totalt 65 dygn till sjöss.
Tiden gick, och jag kände att jag ville göra ett nytt försök, Det var min fru Betulia, som fick mig att inse att jag borde ge det en chans till. Jag brukar inte ge upp så lätt. Vilken klok kvinna hon är. :)

Bernard Moitessier har inspirerat.

Den officiella versionen löd, jag seglar söderut igen, för att hälsa på en albatross och för att känna på vildmarkshavet. Jag ville ge mig möjligheten, men utan att utlova några stordåd, jag ville inte bygga upp en press på att fortsätta. Blev det en fortsättning så skulle den endast bero på lust och vilja från mig.
Min högra axel har två avslitna senor sedan ett fall i vintras. Det gör att jag är lite handikappad med min högerarm. Malala är med sina 20 ton, två master och fyra segel på tillsammans 110 kvm lite krävande att hantera i snabbt uppkomna situationer.
Det kräver viss styrka och rörlighet att segla den här båten ensam så långt och så länge.

Men nu är det en bättre tid. Det är vår och går mot sommar, jag vill ta den nya resan för att känna av, om lust, driv och magkänsla låter mig fortsätta den här gången, jag brukar lita på min magkänsla. Nu börjar det bli lite bråttom för att det inte ska bli sent vid Kap Horn.

Sedan den 8:e oktober är vi på väg igen Malala och jag. Med en lite luddig plan som i korthet lyder, vi seglar söder ut och…ja vi seglar söderut och ser vad som händer. Hur det känns.

När vi passerat syd 30 fick jag hälsa på min första albatross i närheten av Tristan da Cunha, den bara var där en morgon när jag kom ut på däck, en gråkindad albatross.
Då började det närma sig sanningens minut. Vara nöjd så, eller fortsätta ut mot Indiska oceanen och ett nytt försök till nonstop jorden runt.

Beslutet blev att fortsätta. Axeln är fortsatt trasig, det får jag leva med. Det är främst när jag snabbt behöver hugga tag i något med höger hand som det blir problem. Armen måste ta en liten omväg bakåt uppåt framåt för att det ska funka. Den kan lättare hoppa ur led. Jag gör sjukgymnastik varje dag med gummiband och bygger upp lite muskler runt skadan, det blir sakta lite bättre och nu kan jag vinscha med högerarmen, om än något långsamt och försiktigt.
För att bli helt bra kommer det behövas ett kirurgiskt ingrepp. Det får vänta.

Efter 12000 sjömil med det här problemet har jag blivit bättre på att hantera det. Jag är försiktigare, undviker dom stora lättvindsseglen, använder säkerhetsselen oftare än vanligt, revar lite tidigare.
Magkänslan är fin nu, vi är redo Malala och jag. För några dagar sedan passerade vi cirka 400 nm söder om Cap Agulhas och är därmed på väg över Indiska oceanen. Nästa waypoint ligger strax söder om Tasmanien och dit är det cirka 5500 sjömil.

Vi har klarat oss igenom den första kulingen i Roaring forties, det lär bli fler.
Det har gått sönder lite saker, under alla milen sen starten i Ljungskile. Det mesta har gått att reparera och det övriga kan vi klara oss utan. Det är ett ständigt sök efter skav, där skot eller fall,styrlinor segel eller annat ligger emot. Det gäller att förebygga.

När jag skriver vi, då avses jag och min båt Malala. Utan henne hade detta blivit svårt. Vi tar hand om varandra.

Efter en jul och nyår till sjöss hoppas vi passera det andra kapet, Kap Leeuwin, någon gång i mitten på januari. Kap Horn början/mitten på mars – så ser grovplaneringen ut.

Vi tar en dag i taget, det är lite mycket att ta in hela resan. Just nu är det Tasmanien söder om Australien vi siktar på.

/Anders Eriksson
(mejl skickade till redaktion@pakryss.se vidarebefordras till Anders)

LÄS MER: Anders Erikssons Facebooksida med daglig rapportering
LÄS MER: Anders Erikssons hemsida Sailing Malala

LÄS MER: Anders Eriksson skriver om erfarenheterna efter sina 65 dygn till havs under första nonstopförsöket i På Kryss nr 8, 2018

Den 23 april 2016 lämnade Linda Lindenau Grekland för att segla jorden runt. Under slutet av 2018 passerade hon och hennes båt Peristera den sista longituden – men än är inte slutmålet uppnått.

– Det känns fantastiskt stort och jag är superstolt. Jag har så många bilder i huvudet av alla de upplevelser jag har fått på den här resan, säger kaptenen själv.

Sedan 2010 har Linda Lindenau varit charterskeppare på heltid och seglade under flera år i Grekland. När hennes rutter blev allt mer bekanta och färdigutforskade av hennes kunder beslutade sig kaptenen att göra något nytt och något lite större.

– Att det blev jorden runt har uppstått på vägen, det var inte tänkt från början. Det hade en del att göra med att det faktiskt är mitt jobb, att jag hade seglat runt i Grekland så länge. Många av mina deltagare kommer tillbaka och jag ville att de skulle få se något nytt, säger hon själv om beslutet.

– Det andra är att jag ville ha en riktig utmaning, och det fick jag. Det kräver sin kvinna att på egen hand segla, reparera båten, ta hand om deltagare och sköta administrationen.

Drygt två år senare har Linda Lindenau uppnått en av de största milstolparna man kan som seglare. Den 24 november 2018 passerade hon och Peristera longituden E 28 13, tillsammans med en besättning sammansatt av vänner och hennes man. Därmed har hon korsat alla jordens longituder och målet att segla jorden runt.

– Vi hade ett litet firande på båten. Jag fick en kompasstårta och min man grävde fram en flaska champagne som vi haft med oss hela vägen från starten i Rhodos, berättar Linda Lindenau.

Vilken minne från resans gång lyser starkast?

– Människorna är ju det man blir mest berörd av. Detta att se hur olika det är. Vissa platser där det finns en överklassbefolkning och en underklassbefolkning så det sticker i ögonen. Från folket i Söderhavet som säger att ”nä här har vi ingen kriminalitet”, till andra ställen där människorna håller på att gå under för de vill bara därifrån, berättar Linda Lindenau.

Trots att hon nu tekniskt sett seglat ett varv runt jorden så är det en bit kvar innan hon efter konstens alla regler kan benämna sig som världsomseglare.

– Definitionen är ju egentligen att man ska starta och sluta på samma punkt, passera två platser på motsatt sida om jordklotet samt korsa ekvatorn. Det kommer jag ha gjort när jag kommer till Saint Lucia nästa år, säger Linda Lindenau.

– Men detta att korsa alla longituder är ju också coolt, och jag vill gärna fira två gånger, fortsätter hon och skrattar.

Just nu ligger båten kvar i Kapstaden, Sydafrika, medan kaptenen firar julen hemma i Sverige.

– Vi är glada för att vi har lyckats tjata oss till en båtplats på Royal Cape Yacht Club i Kapstaden, som var fullbokad sedan länge. Jag berättade att jag har seglat jorden runt, att min båt är trött och att jag är trött och till slut sa de okej, säger Linda Lindenau.

Det är dock ett tag kvar innan hon och Peristera kan avsluta sin världsomsegling. Förutom julfirandet blir det en sommar hemma i Sverige innan de sista etapperna på resan.

– Sedan i december nästa år räknar jag med att vi ska fullborda varvet på Saint Lucia. Då är det samma gäng som var med över Atlanten första gången som även kommer segla nu så den resan är redan fullbokad.

Linda Lindenau korsade den sista longituden den 24 november och har nu seglat ett helt varv runt jorden.

Fakta:

Linda Lindenau och ”Ta rodret”.

Linda Lindenau är charterkapten som sedan 2010 har seglat i Medelhavet och nu jorden runt med nästan enbart kvinnor som betalande besättning. 2016 påbörjade hon sin jordenruntsegling som hon beräknar vara fulländad i december 2019. Den 24 november 2018 passerade hon longitud E 28 13 och har nu korsat alla jordens longituder.

Ungefär tio procent av Linda Lindenaus seglatser är öppna för män, men bara om de kommer i sällskap av en kvinna.

– När kvinnor och män seglar tillsammans så blir det ofta så att mannen tar över. Inte nödvändigtvis för att han är en sån som klampar över sin kvinna, utan det kan vara att det bara är enklare för män för de vet att om de drar i snöret så händer en viss grej, och gör de inte det så drar de ändå, säger Linda Lindenau.

– Kvinnor kan bygga ett självförtroende  genom att segla med andra kvinnor och få testa själva i sin egen takt. Om all hennes båtkunskap kommer från mannen kommer hon alltid att vara underordnad ombord. Men får hon kunskap utifrån kan hon se att man kan göra på olika sätt, och kanske föra med sig någon ny kunskap hem, fortsätter hon.

Niklas Gyberg Ivarsson
Redaktion@pakryss.se

Johan Hammarlund och Malin Löf är tillbaka på bryggan de lämnade för två år sedan, men utan båtan. Paret bakom RAN Sailing hoppas istället på en jul utan halvt avhuggna tår.

Det har gått snart två år sedan de gav sig av, men nu är Johan Hammarlund och Malin Löf som driver videobloggen RAN Sailing hemma där allting började.

Båten har de lämnat på land i Seattle, USA. Där ska RAN rustas upp inför överseglingen av Stilla Havet, men innan dess unnar sig besättningen att fira jul på hemmaplan.

– Det blir mycket att träffa vänner, familj och ta vara på den tiden vi har hemma nu. Verkligen försöka vara sociala, säger Johan Hammarlund.

– Mycket julmys är jag sugen på. Jag vill gå all in med jul och lussebullar, fortsätter Malin Löf.

Sedan de startade sin långsegling i januari 2016 har paret hunnit bli ett av världens mest välkända seglarpar. På deras Youtube-kanal, döpt efter båten ”RAN – Sailing”, har de nästan 70 000 följare världen över.

Rutten har gått från Malmö, via Kap Verde, över Atlanten genom Karibien och Panamakanalen till Hawaii för att sedan gira av upp till Alaska och senare Vancouver i Kanada och Seattle i USA.

Nästa år är planen att korsa Still Havet och sedan ta sig till Australien innan de bestämmer sig för om de vill fortsätta segla RAN, eller sälja båten där.

Men innan dess ska en liten semester i Sverige avklaras.

– Men jag är lite besviken över att det inte är dags att äta semlor än, säger Johan lite på skämt.

Oavsett är det gråmulna och kyliga Malmö en stark kontrast från förra julen, som firades i ett varmt Panama och påminde mer om midsommar än julafton.

– Och förrförra julen i Karibien hade jag precis nästan blivit helt av med min stortå, så då hoppade jag runt på kryckor och var lite kass, säger Malin.

Innan de gav sig av i januari 2016 bodde Johan Hammarlund och Malin Löf på båten som låg förtöjd vid dockan i Malmö.

Paret hade fått följa med en dansk kapten på hans Swan 62 och höll på att packa ihop grejerna för att byta ankring.

– Det var en stor, 15 kilo tung lucka i däcket, säger Johan.

– Och jag skulle lägga ner grejer när luckan slant ur min hand och så hade jag min tå emellan när den föll ner, berättar hon.

– Så tån gick nästan helt av. Den hängde liksom, fortsätter Malin.

Ett par år efter själva händelsen är det lätt att skratta åt det.

Mitt ute i ingenstans tvingades de segla i drygt 30 knops motvind till Bequia och lyckades få tag på en läkare som kom ut till båten och sydde fast tån igen.

– Det tog sex veckor att läka innan jag kunde gå utan kryckor, så det var den julen, säger Malin Löf.

– Så vi får hoppas att den här julen blir bättre, mindre dramatisk, fortsätter Johan Hammarlund.

Tips: Följ Johan Hammarlund och Malin Löf via deras youtube-kanal som du hittar här.

Niklas Gyberg Ivarsson
redaktion@pakryss.se

Hemma i Sverige täcker is hemmavattnen på vissa håll och båtpresenningarna är prydda av snö. Men för många långseglare är det svårare att fira jul enligt traditionerna. På Kryss har hittat lite alternativa metoder, nu vill vi se era bilder.

Man behöver kanske inte gå fullt så långt med julfirandet på båten som familjen i bilden från ljusparaden i San Diego. Men visst kan det vara värt att göra något lite utöver det vanliga över julen, oavsett var man befinner sig.

Jenny och Tobias Bohlin har seglat över Atlanten med barnen Hulda och Ester, som är tio och åtta år gamla. För dem blir det en annorlunda jul i år. Palmer istället för julgranar och jullåtarna på radion blandas med reggae, men Kalle Anka blir det på julafton oavsett.

Familjen Bohlin tillsammans med gasten Mats Karlsson. För att säkerställa att det blir Kalle Anka på julafton har de med sig filmen på en dator. Foto: Privat.

– Vi har laddat ned Kalle så vi har på datorn, så det kan vi titta på klockan tre på julafton. Så var det några andra svenska barn också som gärna ville komma förbi och kolla, säger Jenny Bohlin när jag når henne några dagar innan julafton.

– Vi kan ju inte ha någon julgran, så barnen har gjort en av papper och så har vi satt lite gröna girlanger runt den genomgående masten. Det blir ju också som en julgran. Men man har ju inte mycket julstämning här, det kan man inte säga, fortsätter hon.

Stort svenskt firande
Familjen deltog i årets ARC och nådde fram till Saint Lucia drygt tio dagar innan jul, seglatsen tog dem nästan tre veckor.

Flera av de svenskar som seglat över Atlanten med ARC:en har tagit sig till Bequia för julmyset. Där samordnade ett 40-tal svenskar traditionellt julfirande på dopparedagen och fick en restaurang att duka fram julbord.

– Vi kanske hänger på det, eller så fixar vi till det själva på båten med lite sill och lite Janssons och lite köttbullar och så där, berättar Jenny Bohlin.

– Det blir första julen på båten i sådana fall, så barnen är ju lite oroliga över hur det ska gå med tomten, om han ska hitta till Karibien, säger hon.

Skicka in dina bilder
När undertecknad seglade över Atlanten 2013 hade vi bara kommit drygt halvvägs över havet till julafton. Då blev det en jul på båten med hemgjort pynt som vi klippte under nattvakten och julkyckling på själva dopparedagen.

Julen 2013 seglade På Kryss reporter Niklas Gyberg Ivarsson över Atlanten och fick fira julafton på öppet hav. Foto: Niklas Gyberg Ivarsson.

Hur har det sett ut när du firat jul, eller nyår, på båten? Eller hur ser ditt båtliv ut så här års var du än befinner dig i Norrbotten eller i norra Karibien. Skicka gärna dina bilder till redaktion@pakryss.se med en liten beskrivning så blir vi riktigt glada och kan sprida lite inspiration och vinterstämning.

Med det vill vi på På Kryss önska en fortsatt god jul, och ett gott nytt båt-år!

Niklas Gyberg Ivarsson
redaktion@pakryss.se